Sååå näraaaaa

På väg hem från Regents Park ser jag plötsligt att Percy Barnevik sitter utanför sitt kontor, som ligger ett par kvarter från där vi bor. Vi mötte honom när vi kom hem från Paralympics i måndags och då sattes mina tankar igång. Tänk vad roligt det skulle vara att få jobba för Percys projekt Hand in Hand när jag är här. Jag har funderat på om jag ska skriva ett brev till honom eller om jag ska gå dit och ringa på och fråga om han behöver någon hjälp. Så bara sitter han där på trappan när jag kommer hem. Jag vågade inte stanna utan gick kanske 100 meter fram och stannade sen. Det här är ju värsta chansen tänkte jag. Där sitter han och jag kan ju gå förbi och fråga honom. Var det ett tecken kanske? Jag stod sen en stund på gatan och funderade på vad jag skulle kunna säga till honom. Hur skulle jag presentera mig för att inte verka helt knäpp? Vågade jag verkligen gå fram Efter många tankar kom jag fram till att det är klart jag ska gå dit och prata med honom. Han kan ju inte annat säga än att han inte behöver någon. Så gick jag igenom hur jag skulle säga och vände tillbaka. Så när jag kommer fram till hans port så är han inte kvar.... Jag ser honom sitta där inne på kontoret men vågar inte ringa på. Kanske lika bra att förbereda mig lite bättre i så fall. Så det var bara att gå hem igen tyvärr. Men jag var rätt stolt när jag gick hem för jag vågade ju faktiskt gå tillbaka och hade han suttit där hade jag pratat med honom. undra vad det hade lett till....