Inför flytten hit till London var jag lite orolig för vissa saker. Så som att inte ha några rutiner, att inte ha något jobb, att inte ha egna vänner, att lyckas hitta vänner etc. Men en sak som jag inte tänkt på är en av mina största hinder i livet. Vad är då det? Jo att umgås 2 och 2. Jag tycker att det är jobbigt och en hel del ångest är inblandat. Och det hela bottnar i att jag är rädd för att inte ha saker att säga. Tystnaden skrämmer mig. Vissa personer har jag inga som helst problem att umgås 2 och 2 med. Främst är det när det är möten med relativt nya bekantskaper. Att jag skulle hamna i sådana situationer här hade jag inte ägnat en tanke. Men självklart är det vad som händer titt som tätt. Så vad får man göra då? Jo pappas ord från hela min uppväxt går runt i huvudet "Du får träna". Och det är precis det jag gjort nu två dagar i rad. Jag har utsatt mig för två situationer som jag i Sverige hade försökt undvika. Dessutom gjorde jag det bra och är väldigt stolt över det. Det här kan nog bli ett lärorikt och utvecklande år för mig.
Men, jag kommer alltid att vara en person som helst umgås i grupp.
 |
| Jag ger mig själv en ros för detta. En ros från Regents Park. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar