Bor jag verkligen i en av världens största städer?

Fy vilken morgon jag fick vara med om i morse. Jag skulle börja jobba kl 7 i Sjömanskyrkan. För att komma dit går man ca 10 minuter till tunnelbanan, tar tuben ca 15 minuter och går sen ca 10 min. Jag tänkte att så där tidigt på morgonen kanske inte tågen går så ofta, men Anders trodde att det borde räcka om jag gick vid 6:20. Jag insåg sen när jag skulle ställa väckarklockan att det innebar att jag var tvungen att gå upp klockan 5 och något. För mig är att gå upp 5 och något som att gå upp mitt i natten. Allt före kl 6 är en pina. Sen kom även Anders på att det inte finns något varmvatten för kl 6 på mornarna. Så det innebar att, förutom att gå upp mitt i natten, så skulle jag inte få ta morgonduschen för att vakna till. Jaja, värre saker har väl hänt mänskligheten tänkte jag och satte klockan på 5:47. Man kan ju undra varför det blev just 5:47, men det berodde på att 5:45 kändes för tidigt men 5:50 kändes alldeles för sent. Så det fick bli en kompromiss, 5:47 helt enkelt.

Morgonen flöt på bra och jag lämnade lägenheten 6:15. När jag så kommer fram till tunnelbanan är gallret neddraget för ingången. Jag hinner tänka att det kanske bara är den här nedgången som är stängd av någon underlig anledning, men ser sen bredvid gallret att det står att första tåget på söndagar går 7:30. HALV ÅTTA!!!! Hur tänkte de nu? I Stockholm klagar man på att tågen går så sällan på morgonen, men de går i alla fall. Jag trodde jag bodde i en av världens största och mest framstående städer, men här ska man tydligen inte få åka tunnelbana förrän kl 7:30 på söndagar.

Jaha, så vad gör jag nu då? Jag ska ju börja jobba kl 7. I halv panik ringer jag och väcker Anders. "Hur ska jag göra nu? Måste jag ta taxi?". Men ett par minuter senare har han googlat fram att jag kan åka buss, men det är tre byten och jag kommer inte hinna i tid. Jag kollar i plånboken och ser att jag har 10 pund. Det är ganska billigt med taxi London så jag frågar Anders om 10 pund räcker till Sjömanskyrkan, men får ett nekande svar tillbaka. I London tar taxiförarna nämligen inte kort utan cash is king (framstående världsstad??). Jag går då till en bankomat för att ta ut mer pengar, men då är det slut på 10, 20 och 50 pundssedlar i bankomaten. Suck! Ja, det får bli bussen helt enkelt. Hade det blivit taxi hade det nog dessutom kostat mer att åka dit än vad jag skulle få i lön för dagen.

Så med Anders i luren så guidar han mig till rätt busshållplats, på rätt buss, av vid rätt hållplats, hitta till nya hållplatsen, på rätt buss, av vid rätt hållplats och hitta nya hållplatsen. Så långt gick allt bra, men lite för långsamt enligt min smak. Jag avskyr verkligen att komma för sent. Dessutom fanns det ju en anledning till att de ville att jag skulle komma redan kl 7 och inte 8:15 som var planerat. Stressen inombords var påtaglig, men jag försökte intala mig själv att det här är inget jag kan påverka nu så det är bara att acceptera och flyta med.

Så nu var det då dags att gå på den sista bussen. Den dröjde men den kom till slut. Jag går på och duttar mitt åkkort mot avläsaren och så klart visar den då rött. Jag trodde att det var som i Sverige att man åker på samma taxa under en och samma resa (all tre bussar i mitt fall). Men så var det tydligen inte.
Bussföraren tittade skarpt på mig. Jag nickade tillbaka för att visa att jag hade förstått att jag var tvungen att betala. Jag fiskade fram min 10 pundare och la i lilla luckan till föraren. Han bara fortsatte att titta framåt, han tittade och tittade, sa inget och körde inte iväg. Till slut säger han " I can't take that. You have to stop at a shop to get some change". Jaha, så vad gör jag nu då? Han börjar i alla fall att köra iväg. Jag börjar känna paniken. Jag har ju verkligen inte tid att hoppa av och ta nästa buss. Men då hörde jag min räddande ängel svagt från höger. "What do you need love?" En man som sitter på platsen bakom föraren stoppar handen i fickan och plockar upp 2,20 pund och sträcker handen mot mig. Jag tänker att han erbjuder mig att växla så jag tar fram min 10:a. Men inser att han har ingen växel på den utan det här är de mynt han har. Men då säger han att jag kan få dem, att de ändå bara ligger och skramlar i fickan. Så jag tackar honom minst två gånger. Tar pengarna och ger till den snorkige föraren. Tackar mannen ännu en gång och går och sätter mig. Tänk att det fortfarande finns så vänliga människor. Visste jag vem han var hade jag skickat en ros till honom, men jag får nöja mig med att ge honom dagens ros.

Kom jag då fram? Jo visst kom jag fram. Anders är en fena på att se ut färdvägar. Hur sen blev jag? 7:30 klev jag in på Sjömanskyrkan. Mådde dåligt halva dagen över att ha kommit sent men åtgäldade det ordentligt till Linnéa som fick slita lite extra mellan 7 och 7:30, då jag inte var där, då en galen kör ville ha frukost.

Ja det var min härliga morgon. Jag som inte ens tycker om mornar och sedan jag kom hit knappt gått upp före kl 9.

Men sen senare på dagen hände något roligare. Jag fick mina lön för de tre dagarna som jag jobbat. Här får man inte löneinsättning på kontot utan man skriver under en liten lapp och så får man sedlarna i handen. Var det verkligen en stad i yttersta framkant jag bor i?