Magisk stämning på Olympiastadion

I lördags var det äntligen dags. Vi skulle få gå på friidrott på den mäktiga Olympiastadion. 80 000 tar den in och det skulle vara knökfullt som vanligt även denna kväll. Anders och jag åkte ut till Olympic Park lite tidigare och hade turen att få komma in på semifinalen i rullstolsrugby. Det var roligt att se men inte så roligt som jag hoppats tyvärr. Det var inte alls så fysiskt som jag trodde. Tydligen är det tuffare tag i rullstolsbasket. Ingen kroppskontakt är tillåten i rullstolsrugby, däremot får man krocka med rullstolarna. Så det smällde så klart på en del. Jag skulle gärna vilja se en match med någon som är initierad i sporten för ibland tog de taktiska beslut som vi inte fattade över huvud taget. Som att inte vilja göra mål när man är en mer och ligger under t.ex. Men det var vältränade killar som lirade, för jäkla vad de körde på konstant. Ingen vila där inte, imponerande. Matchen blev dessutom väldigt spännande. Större delen av publiken hejade på Kanada så därför hejade jag på USA. Kanada drog ifrån med ungefär 10 poäng i första perioden, men den åt USA ikapp. När det återstod ca 30 sek var det lika och USA hade bollen. Men då gör man ett ödesdigert misstag och Kanada får bollen och kan avgöra. Fy vad jag led med den stackars amerikanen som blev syndabock.

Kanada-USA i semifinal.

Efter matchen vandrade vi bort till Olympiastadion. Det är ganska långa avstånd i Olympic Park. Basketarenan där Rullstolsrugbyn, och även handbollsslutspelet under OS var, ligger nästan längst bort i parken och Olympiastadion precis i början av parken. Att sedan komma in på arean var mäktig känsla.

Så här glad är man när man får gå på friidrott under Paralympics.

Med resten av arenan i bakgrunden.

Det var inte så många britter som tävlade denna kväll, vilket var lite synd. Britterna är nämligen galet duktiga på att heja och hylla sina atleter. Men vi fick vara med om tre mäktiga ögonblick ändå.

Det första var under den fantastiska höjdhoppsfinalen. Jag älskar verkligen att titta på höjdhopp. Det är en nerv i det som inte finns i så många andra sporter samtidigt som det är en vacker och graciös sport. Flera hoppare hoppade riktigt bra men tillslut återstod det endast en amerikan och en polack. Jag hade tidigt börjat heja på polacken för jag tyckte han hoppade så himla bra. En större och större del av publiken började engagera sig i höjdhoppet. Tillslut var det inte så många andra grenar som pågick. Duellen mellan amerikanen och polacken blev tight. Polacken hade klarat 2:06 i första (han hade inte rivit ett enda hopp under hela tävlingen) och amerikanen stod då över sitt andra försök på 2:06. Så det var polackens tur igen. Ribban låg nu på 2:10. Hela stadion, 80 000 personer klappade igång hoppet OCH han klarar. Jag bara ställde mig upp och skrek, tillsammans med typ hela stadion. Sååå mäktig känsla. Polacken gjorde sedan även två försök på 2:14 och var väldigt nära, men gav sen upp. Hela stadion verkligen jublade åt honom. Tycker det är så häftigt hur hela stadion kunde sluta sig kring en enda prestation så där. När det sen var prisutdelning för höjdhoppet klappade hela stadion takten till den polska nationalsången samtidigt som polacken bara grät och skakade på huvudet på pallen. Jag blir alldeles rörd bara jag tänker tillbaka på det. Så kul att han fick vara med om detta. Fatta vad mäktigt!

Line up inför höjdhoppet.

Andra mäktiga ögonblicket var faktiskt när det var paus i grenarna och man spelade Oasis Wonderwall i högtalarna och hela stadion sjöng med. När de sen spelade Take med down to the Paradise City med Guns'n'Roses så var det typ bara jag och Anders som sjöng. Just ja, det är ju en amerikansk grupp....

En mäktig upplevelse att vara på Olympiastadion.

Den tredje och sista mäktiga upplevelsen var när Oscar Pistorius, killen från Sydafrika som även var med i OS, fick sitt efterlängtade Paralympicsguld på 400 meter. Det började redan när löparna kom in på arenan. Folk jublade och skanderade hans namn. Det jublet som ljöd under hela loppet var helt fantastiskt. Att han sen dessutom vann i stor stil gjorde ju inte det hela sämre. Folk var i exstas. Alla 80 000 bara jublade, klappade och skrek.

Löparna är nere i startblocken för starten på 400 m.

En lycklig Pistorius har just vunnit 400 m.

Ärevarv för Pistorius och hela stadion bubblar.

Ärevarvet fortsätter.

De här tre händelserna är något jag alltid kommer minnas. Det var mäktigt och så himla roligt att få ha varit en del av. Stort tack till Anders för att du fixade biljetterna!!!

Här kommer lite fler bilder från kvällen.

En ganska nöjd Anders.

Försökte fota den Paralympiska elden men den blev mest suddig.

Som sagt, sätt nöjd.

Jag var inte mindre nöjd jag heller.

Det är kul med friidrott.

En rörd Anders.