Umpabumpa så det stod härliga till

Härliga versioner av kända poplåtar varierades med äkta umpabumpa.

Det här underbara bandet underhöll oss under kvällen på den tyska puben. Till slut stod halva puben framför och dansade till umpabumba-versioner av bland annat The Final Countdown och Eye of the Tiger. Riktigt roligt var det. Men de var inte riktigt lika bra som Boomslang men klädseln slog Boomslang med hästlängder. Det kan nog bli fler besök på den här puben.

En underbar känsla infann sig

Jag hade glömt bort hur skön känslan är som infinner sig när man skickat in ett skolarbete som man jobbat med länge. Men nu fick jag uppleva den igen. Skickade just in arbetet för första delen av engelskakursen. Känslan infann sig direkt när jag klickat på "skickat" och texten "uppgift inskickad" dök upp på skärmen. Tar paus en dag och sen blir det till att ge mig på del 2.
Jag har tyvärr även fått tillbaka den välkända känslan av ständigt dåligt samvete för att man inte pluggar. Men den ska jag lägga bort i ett dygn. Den får komma tillbaka först på tisdag. I morgon är Anders ledig så då tänker jag också vara det.

Nu ska jag snart på "Mys i vårt pentry" hos volontärerna Amanda och Midde. Det ska blir trevligt och ett härligt slut på den här veckan.

Dagen då allt blev lite större

Igår var dagen då allt blev lite större. Man skulle nästan kunna tro att jag var i USA och inte i England.
Det började med att jag hälsade på Amanda och Midde i köket och Amanda bakade de största kanelbullarna jag någonsin sett. Men jisses vad god den var. Precis nybakad och alldeles geggig i mitten. Men den var faktiskt så stor att jag inte fick i mig hela. Trodde aldrig att jag skulle behöva slänga en bit bulle för att jag var mätt, men nu har det hänt.

Amandas stooora kanelbulle.

Amanda tar sms-paus i bullbakandet.

Sen på kvällen gick vi till en tysk pub för att fira Oktoberfest. Där fortsatte det stora temat. Först fick vi in vår öl, den var väldigt stor.

Det var tvunget att bli tvåhandsfattning för att orka lyfta den. 

Anders är lite starkare (och gladare) än mig.

 Sen kom vår bricka med mat in,  och ja, den var stor den med.

Den var stor, men det var även väldigt gott. Tysk mat = god mat.

Siri och Oskar suktar efter att få ta mat, eller ja, de har redan plockat på sig lite pommes.

 Jag får hoppas att det stora temat är över nu för annars kommer jag också bli väääldigt stor.

Nya pjuck

Det är både bra och dåligt att som en av de närmsta affärerna hemifrån ligger SportsDirect, en affär som typ InterSport eller Stadium. Det fina med den affären är att de har outlet-priser. Så där kan man göra riktiga fynd. Det dåliga med den är att man alltid hittar något man vill ha. Igår gick jag in där för att se om de hade några vita skor, vilket jag behövde. Och visst hade de det och dessutom till det suveräna priset av 14,99 pund.

Mitt nya kap, ett par Lonsdale pjuck.

Finfin affär den där SportsDirect.

Söta gamlingar

I torsdags var det Seniors i kyrkan. Det innebär att de är träff för seniorer. Vet inte om det finns någon nedre gräns på hur ung man får vara men de flesta var väldigt gamla. Det var en himla härlig skara och man fick prata ganska högt för att folk skulle höra vad man sa.

Det var även uppträdande på lunchen, pianisten June 90 år och hennes sångare som är "endast" 84 år. June spelar piano VARJE söndag på en sångpub en liten bit från kyrkan och mannen hon hade med sig är en av sångarna på sångpuben. De är så söta att man kan dö och det är rejält drag i dem.

Man kan inte annat än bara le när de sjunger och spelar.

När jag satt där på lunchen kom jag att tänka på vad många intressanta livshistorier det nu var i ett och samma rum. Det var mellan 60 och 70 seniorer där på träffen. Tänk att få sitta ner med dem en och en och få lyssna på deras livsöden.

När lunchen var över kom en tant, Helga, fram till mig. Jag är lite rädd för Helga för jag har hört att hon kallar volontärerna för slavar och hon ser lite barsk och bestämd ut. Men hon sa "jag har med mig en liten välkomstbukett till dig. Det är lagerblad från min trädgård som du kan använda när du lagar någonting gott åt Anders." Så himla gulligt. Så nu ska jag sluta var rädd för henne.

Lagerblad från Helgas trädgård.

Jag tror jag väntar....

... med att dra upp rullgardinen tills jag är helt påklädd i fortsättningen.

Nu behöver jag inte känna mig ensam längre då jag är i lägenheten.

Gruppträning på gymet, check!

Hade två dagar där jag inte riktigt var på topp, men oj vad lätt det var att vända. Jag och Sonny, som är husmor här i kyrkan och som bor i lägenheten under oss, skulle göra entré på ett av gymets gruppträningar. Tycker alltid det är lite jobbigt inför första gången, precis som det är lite jobbigt inför första gången jag går till ett nytt gym. Hur funkar det med biljetter, när lämnar man biljetterna, hur är passen upplagda, är det uppvärmning, är alla supertränade, är det någon viss klädkod yada yada....

Sluta fundera och kör bara, hur fel kan det bli liksom, kan man ju tycka. Men, ja det är sådan jag är och jag jobbar på att få bort det en smula. Önskar jag vore lite mer av en sådan som bara kastar mig in i nya okända utmaningar. Men det är bara att acceptera hur jag är och göra det bästa av det. Och nu var det alltså dags för premiär. Det finns många pass som verkar roliga, men vi valde zumba som ingen av oss varit på tidigare. Allt för att göra händelsen ännu mer okänd.

När vi var på väg till gymet sa jag till Sonny att jag var lite nervös. Han frågade varför och sa "det kan ju inte gå sämre än dåligt". Nej det är klart.... När vi sen satt utanför salen och väntade sa Sonny "nu är jag också lite nervös", det kändes lite skönt att höra faktiskt. Vi var lite oroliga att alla skulle vara supertränade och att vi skulle stå där som flåsande stela fån som inte kan vicka på höfterna. "Jag har inte tränat sedan i somras" sa Sonny med en lite skrämd blick. Men personerna som kom in såg inte särskilt tränade ut och hade inga flashiga kläder så vi kände oss rätt lugna inför det som komma skall. "Vi måste stå långt bak Annica" sa Sonny. "Nej men om man inte är så duktig ska man stå långt fram så att man ser ledaren bra" svarade jag. "Ja jag vet, men vi står långt bak den här gången" svarade han. Och jag gav mig. Dock var det bara ett 20-tal som var på passet och salen var väldigt avlång så det blev endast två led och jag hamnade precis framför ledaren. Så det blev ju som vi båda ville. "Långt bak" men nära ledaren.

Hur var det då? ÅÅÅÅÅÅ det var så himla roligt. Det var inget "Hej och välkomna! Är det några nya här idag?" Utan det var full gas från början. Först förstod vi inte ens vem som var ledaren för hon hade helt vanliga träningskläder. Men jisses vad det var roligt alltså. Att å skaka loss till "I'm sexuy and I know it" var en härlig känsla.vJag var helt lycklig när jag gick därifrån. Mina lite tyngre dagar var som bortblåsta.

Idag när jag skulle stuffa lite till en låt nere i cafét insåg jag att jag hade lite träningsvärk i nedre delen av ryggen, så lite höftvickningar fick jag nog till ändå. Så nu vet ni var ni har mig på onsdagar mellan 18:50 och 19:50.

Jihaaaa, mera livesport

Jag ska få gå på Premier Leaguematch igen. På måndag ska Anders och jag nämligen gå på Londonderbyt mellan Queens Park Rangers och West Ham. Vet inte riktigt vilka jag ska heja på men det lutar åt att det blir QPR (som jag lärt mig att man säger här). Riktigt roligt ska det bli. Längtar lite faktiskt och jag har beställt fint väder så det kommer bli hur bra som helst.

Japp, på måndag blir det PL.

Och det bästa av allt är att det inte dröjer särskilt länge tills jag ska gå på Premier Leaguematch igen. På onsdag kommer nämligen mamma, pappa och mormor hit och på lördagen ska vi gå på Chelsea-Norwich på Stamford Bridge. Det ska bli riktigt riktigt roligt. Har beställt bra väder även till dess, men pappa, ta med ett paraply för säkerhets skull....

Hypnotisören, nästa Oscarsvinnare?

Läste i en DN från förra veckan idag när jag var och fikade i vårt café. Hittade då den här roliga insändaren. Jag undrar lite hur han tänkte när han bestämde sig för att skriva och skicka in den till DN. Han får en härlig känga tillbaka i svaret i alla fall.

Undra vad han gillar för filmer???

Jag vill prata

Idag har jag varit duktig. Jag har pluggat engelska större delen av dagen. Den här veckan ska jag skicka in svar på ett gäng frågor på de första 66 sidorna av boken. Jag har nu kommit drygt halvvägs, men för ett tag sedan tog energin slut i hjärnan. Tror jag får ta och fortsätta i morgon istället.

Idag är första dagen sedan jag kom hit som jag sitter och tittar på klockan och längtar till att Anders slutar jobbet. Andra dagar har jag haft saker för mig mest hela tiden men nu känns det som att den dryga timmen som är kvar till dess att han slutar kommer släpa sig fram. Det är vid tillfällen som denna som det känns att jag är i ett annat land långt borta från familj och vänner. Jag saknar att ha folk omkring mig på dagarna som jag kan prata med när jag själv vill. Men, det löser sig säkert snart. Att det tog tre veckor innan känslan infann sig får väl ses som rätt positivt ändå.

När han slutar ska vi gå till en antikaffär och se om vi kan hitta några fina stolar till matbordet. De vi har nu ser ut att ha blivit kvarglömda av 80-talet.

Måndagsmys

Ända sedan första dagen jag kom hit, för drygt tre veckor sedan, har vi pratat om att vi ska fira att jag är här med att dricka champagne. Vi skulle knäcka den första av flaskorna vi köpte när vi var i Champagne i somras. Igår var det så äntligen dags. Vi korkade upp en flaskan från champagnehuset Paul Etienne Saint Gemain. Det var ett av alla champagnehus som låg på Aveny de Champagne. Det är ett familjeföretag med en alldeles underbar kvinna som introducerade oss till deras champagne och lät oss smaka på flera olika sorter. Hennes man hade jobbat i branschen i 20 år innan de gav sig på att förverkliga sin dröm, att producera sin egen champagne. Namnet kommer från att deras barn heter Paul och Etienne och Saint Germain är området runt Paris. Det var mycket godare och roligare att dricka en champagne när jag träffat dem som gjort den och fått historien bakom.

Mycket god champagne från familjeföretaget Paul Etienne Saint Germain.

Sen var kanske inte omgivningen den charmigaste för vi satt på Anders kontor och tittade på svenska X-Factor. Vi kan nämligen inte se det uppe i lägenheten. Men trevligt var det i vilket fall som helst.

Anders väntar spänt på om det ska komma någon bra artist, eller kanske någon
 som man behöver skämskudde för att klara av att titta på. Vi bjöds på båda.

Vem behöver stor bild, bra ljud och sköna fåtöljer när man har trevligt sällskap och god champagne?!

Regn...

Så blev det då tillslut regn som pappa tjatat om att det alltid är i London. Jag gissar att det är lika sant att det alltid regnar i London som att det aldrig regnar på Aspö. Jag hade varit här i tre veckor utan att få en regndroppe på mig, men igår tog jag igen det med råge. Anders var ledig och jag var sugen på att gå en promenad. Det var bara lite fint regn ute då så vi satte på oss regnjackor och gick ut. När vi gått i kanske fem minuter ökade regnet i styrka för att sedan öka ytterligare. Men det störde mig inte särskilt. Jag tyckte de var skönt att gå en promenad och Anders visade mig nya områden som jag inte varit i som var väldigt fina. Tillslut var vi väldigt blöta och vi satte oss på en båt vid kanalen och tog en fika. Kanske kan ni få en hint på bilderna om hur mycket det regnade.

"I'm singing in the rain..."

Tanken med bilden var att man skulle se hur dropparna studsade mot marken, men jag lyckades inte riktigt.

Fiket var mysigt och det var härligt att få sitta på en båt och höra regnet ösa ner utanför. Jag drack en dricka som var gjord på något konstigt bär som lovade att "brighten up your day", så jag hade höga förväntningar på resten av dagen.
Jag undrar dock lite hur de tänkte med den här skylten. Betyder det att man inte får ha hundar i glassboxen?

Inga hundar i glassboxen får vara.

Sen gick vi ut i regnet igen. Strax efter att vi kom ut på vägen körde en van som en galning genom en stor vattenpöl och trots att vi försökte trycka oss upp mot husväggen så blev vi rejält nedstänkta. Oj vad arg jag blev. Tur att jag redan var ganska blöt, annars hade jag nog försökt springa efter bilen. Vet inte om det berodde på att jag druckit den magiska drycken på fiket eller om det var något annat men ilskan rann av mig snabbt och vi fortsatte vår promenad i regnet. Jag kanske måste köpa hem lite av den där drickan...
Lagom frusna kom vi sen hem och fixade ordning lite mer i lägenheten genom att sätta upp lite krokar, så nu är det ännu finare här. Förstår inte riktigt hur vi kan ha en sådan ordning när vi bor så pass litet. Någon dag ska jag försöka mäta hur stor lägenheten är. Skulle gissa på ca 35kvm.
För att bli varm igen blev det sen ett träningspass på gymet. Förkylningen som jag haft i snart en vecka gjorde sig tyvärr påmind så det blev ett lugnt pass, men värmen fick jag upp i alla fall.

Vi är överallt

I söndags kväll sappade vi fram fotbollskväll på tv:n. Det är ett program som går varje lördags- och söndagskväll med Gary Lineker som programledare där de går igenom dagens matcher i Premier League och de gör det vääääldigt ingående. Oftast brukar jag tappa intresset efter ett tag. Men i söndags fick jag tillbaka intresset igen. Då hade de nämligen Fredrik Ljungberg som gäst. I Sverige tycker jag han har blivit lite hånad för att han spelat vidare efter "bäst före datum" och många verka tycka att han la sig ner hela tiden när han spelade. Jag har dock alltid gillat honom, och ja, lite kanske det påverkat att jag tyckt att han var snygg också, men jag har alltid tyckt att han varit bra och en kämpe. Nu insåg jag verkligen hur stor han är här i England. Det kändes rätt coolt.

Coolt att Freddie är med.

Han är inte lika snygg längre skall erkännas.

Det går att kommentera

Min tekniska mor har testat och det funkar. Om man är inloggad på sitt googlekonto så funkar det fint att kommentera inläggen. Glöm inte att klicka på publicera bara.
Så nu är det bara att logga in. Jag ser fram emot era kommentarer.

Popcorn

Mest vanligt kanske det är att äta popcorn till söndagsfilmen. Men det här är vad jag smaskade i mig till "Safe House" på tv:n.

Lövli!

När man inte har några kräftbestick får man improvisera.

"Man tager vad man haver" sa Kajsa Varg. 

Bor jag verkligen i en av världens största städer?

Fy vilken morgon jag fick vara med om i morse. Jag skulle börja jobba kl 7 i Sjömanskyrkan. För att komma dit går man ca 10 minuter till tunnelbanan, tar tuben ca 15 minuter och går sen ca 10 min. Jag tänkte att så där tidigt på morgonen kanske inte tågen går så ofta, men Anders trodde att det borde räcka om jag gick vid 6:20. Jag insåg sen när jag skulle ställa väckarklockan att det innebar att jag var tvungen att gå upp klockan 5 och något. För mig är att gå upp 5 och något som att gå upp mitt i natten. Allt före kl 6 är en pina. Sen kom även Anders på att det inte finns något varmvatten för kl 6 på mornarna. Så det innebar att, förutom att gå upp mitt i natten, så skulle jag inte få ta morgonduschen för att vakna till. Jaja, värre saker har väl hänt mänskligheten tänkte jag och satte klockan på 5:47. Man kan ju undra varför det blev just 5:47, men det berodde på att 5:45 kändes för tidigt men 5:50 kändes alldeles för sent. Så det fick bli en kompromiss, 5:47 helt enkelt.

Morgonen flöt på bra och jag lämnade lägenheten 6:15. När jag så kommer fram till tunnelbanan är gallret neddraget för ingången. Jag hinner tänka att det kanske bara är den här nedgången som är stängd av någon underlig anledning, men ser sen bredvid gallret att det står att första tåget på söndagar går 7:30. HALV ÅTTA!!!! Hur tänkte de nu? I Stockholm klagar man på att tågen går så sällan på morgonen, men de går i alla fall. Jag trodde jag bodde i en av världens största och mest framstående städer, men här ska man tydligen inte få åka tunnelbana förrän kl 7:30 på söndagar.

Jaha, så vad gör jag nu då? Jag ska ju börja jobba kl 7. I halv panik ringer jag och väcker Anders. "Hur ska jag göra nu? Måste jag ta taxi?". Men ett par minuter senare har han googlat fram att jag kan åka buss, men det är tre byten och jag kommer inte hinna i tid. Jag kollar i plånboken och ser att jag har 10 pund. Det är ganska billigt med taxi London så jag frågar Anders om 10 pund räcker till Sjömanskyrkan, men får ett nekande svar tillbaka. I London tar taxiförarna nämligen inte kort utan cash is king (framstående världsstad??). Jag går då till en bankomat för att ta ut mer pengar, men då är det slut på 10, 20 och 50 pundssedlar i bankomaten. Suck! Ja, det får bli bussen helt enkelt. Hade det blivit taxi hade det nog dessutom kostat mer att åka dit än vad jag skulle få i lön för dagen.

Så med Anders i luren så guidar han mig till rätt busshållplats, på rätt buss, av vid rätt hållplats, hitta till nya hållplatsen, på rätt buss, av vid rätt hållplats och hitta nya hållplatsen. Så långt gick allt bra, men lite för långsamt enligt min smak. Jag avskyr verkligen att komma för sent. Dessutom fanns det ju en anledning till att de ville att jag skulle komma redan kl 7 och inte 8:15 som var planerat. Stressen inombords var påtaglig, men jag försökte intala mig själv att det här är inget jag kan påverka nu så det är bara att acceptera och flyta med.

Så nu var det då dags att gå på den sista bussen. Den dröjde men den kom till slut. Jag går på och duttar mitt åkkort mot avläsaren och så klart visar den då rött. Jag trodde att det var som i Sverige att man åker på samma taxa under en och samma resa (all tre bussar i mitt fall). Men så var det tydligen inte.
Bussföraren tittade skarpt på mig. Jag nickade tillbaka för att visa att jag hade förstått att jag var tvungen att betala. Jag fiskade fram min 10 pundare och la i lilla luckan till föraren. Han bara fortsatte att titta framåt, han tittade och tittade, sa inget och körde inte iväg. Till slut säger han " I can't take that. You have to stop at a shop to get some change". Jaha, så vad gör jag nu då? Han börjar i alla fall att köra iväg. Jag börjar känna paniken. Jag har ju verkligen inte tid att hoppa av och ta nästa buss. Men då hörde jag min räddande ängel svagt från höger. "What do you need love?" En man som sitter på platsen bakom föraren stoppar handen i fickan och plockar upp 2,20 pund och sträcker handen mot mig. Jag tänker att han erbjuder mig att växla så jag tar fram min 10:a. Men inser att han har ingen växel på den utan det här är de mynt han har. Men då säger han att jag kan få dem, att de ändå bara ligger och skramlar i fickan. Så jag tackar honom minst två gånger. Tar pengarna och ger till den snorkige föraren. Tackar mannen ännu en gång och går och sätter mig. Tänk att det fortfarande finns så vänliga människor. Visste jag vem han var hade jag skickat en ros till honom, men jag får nöja mig med att ge honom dagens ros.

Kom jag då fram? Jo visst kom jag fram. Anders är en fena på att se ut färdvägar. Hur sen blev jag? 7:30 klev jag in på Sjömanskyrkan. Mådde dåligt halva dagen över att ha kommit sent men åtgäldade det ordentligt till Linnéa som fick slita lite extra mellan 7 och 7:30, då jag inte var där, då en galen kör ville ha frukost.

Ja det var min härliga morgon. Jag som inte ens tycker om mornar och sedan jag kom hit knappt gått upp före kl 9.

Men sen senare på dagen hände något roligare. Jag fick mina lön för de tre dagarna som jag jobbat. Här får man inte löneinsättning på kontot utan man skriver under en liten lapp och så får man sedlarna i handen. Var det verkligen en stad i yttersta framkant jag bor i?

Jag sjöng å jag sjöng

St John's Church

Här tillbringade jag större delen av gårdagen. Det var nämligen kördag i St John's church mellan 10 och 17. Det är inte illa att få ha körrep i en kyrka. Akustiken och miljön var fantastisk så det var riktigt roligt att sjunga. Jag tänkte att dagen skulle bli vääääldigt lång, men den gick riktigt fort. Jag var lite orolig innan för att behöva mingla, äta lunch och ha mig med övriga kören då vi skulle hålla på en hel dag. Det går ju liksom inte att smita undan i ett hörn och hålla på med mobilen varje gång det är paus då. Jag frågade Anders lite skämtsamt på morgonen om han kunde följa med och hålla mig i handen hela dagen.

Men jag tackar alla klubbyten jag gjort. Jag tror att det gjort att jag är ganska bra på att smälta in i nya grupper, känna av stämningen och folk. Så dagen blev riktigt rolig och trevlig.
Det var ingen organisera lunch som jag trodde utan var och en fick sköta sig själv. Jag var då väldigt nära att ta den lätta utvägen och gå hem och äta. Men då sa jag till mig själv "skärp dig Annica, nu går du med några och äter". Och så blev det. Jag åt tillsammans med två herrar i 45-50 års åldern. Det var riktigt intressant och roligt att prata med dem och förhöra dem varför de flyttat hit till London.

Det enda dåliga med dagen var att det var svinkallt i kyrkan och jag hade öppna skor och endast en tunn tröja på mig. Vissa stunder frös jag så att jag skakade. Man fick gå ut i solen i pauserna för att värma sig.

På kvällen bjöd Anders på middag. Han hade gjort köttgryta som han bjöd mig och ett gäng andra här i kyrkan på. Den var väldigt god. Tack för maten Anders! Sen blev det filmen The Burning Plain på stora skärmen i Svenska salen. Jag har sett den förut, men har du inte gjort det så se den. Himla bra är den. Det är samma regissör som till Crash och Babel och med lite samma tema där man får följa flera personer och deras öden som alla sedan korsas. Filmen är inte direkt munter, men det är ju drama jag gillar bäst när det gäller film och gärna lite dystert ska det vara.

Anders bjöd oss på mat (Ebba, Midde, Oskar, Sofia, Siri, Amanda och Anders). Gott!

Hade tidigare under eftermiddagen fått ett sms från en som jobbar i Sjömanskyrkan där det stod "Kan du börja kl 7 istället för kl 8:15 i morgon? Du får självklart sluta kl 16 istället för kl 17 då". Till saken hör att jag egentligen skulle sluta kl 15, så jag vet inte riktigt hur man fått ihop det där. Men hur som helst, det innebar i alla fall att det skulle bli en tidig söndag morgon så det blev även en tidig lördag kväll.

Jobbdebut

Idag har jag jobbat på riktigt för första gången sedan jag kom hit till London. Förra veckan jobbade jag ju också en dag men då var jag mer med för att se och lära, men idag jobbade jag helt själv på Sjömanskyrkans gästhem då hela personalen hade personaldag. Skulle jobba mellan kl. 12 och 19, men det blev så mycket att göra så det blev jobb till kl. 20:30. Tiden flög iväg.

Så vad har jag då gjort? Jo, jag har bland annat hackat en och en halv gurka, skurit 6 paprikor och sju tomater, skalat 19 ägg varav 17 av dem var mer eller mindre omöjliga att skala (suck...), checkat in folk, hjälpt folk hur de ska åka med tuben, plockat i och ur diskmaskinen tre gånger (ja alltså, den diskade emellan), kokat kaffe och te, gjort blomsterarrangemang m.m m.m m.m....

Sen hade jag den stora lyckan att sju personer skulle ha frukostpaket i morgon. Varje frukostpaket ska innehålla två dubbelmackor, en frukt och en dricka. Sju personer som var och en ska ha två dubbelmackor innebär att man ska breda smör på 28 mackor, det tar tid vill jag lova. Sen ska det till pålägg och alla ska plastas in och sedan läggas i påsar med övriga innehållet. Ja jag hade lite att göra kan man säga.

Men inte nog med det. Jag bakade även lussebullar. Man börjar i god tid i det här landet. Det var helt ljuvligt när det luktade lussebullar i hela lokalen. Jag unnade mig även ett smakprov. Den var god, men inte lika god som mammas lussebullar.

Nyrullade. Fick order om att de skulle vara stora. Tror jag lyckades bra med det. 

Ganska fina om jag får säga det själv.

Första gången jag äter en lussebulle i september. Det kanske borde bli tradition. Mums!

På söndag är det åter dags för jobb i Sjömanskyrkan. Men då är det dagpasset som gäller, dvs kl. 8:15-15:00. Då blir det nog lite andra grejer att fixa med, t.ex. som att städa rum. Det är jag ju bra på nu.

Problem att kommentera?

Jag har förstått att det inte går att kommentera mina inlägg. Det är ju himla synd för det vore så roligt med lite kommentarer. Prova att skapa ett Google+ konto och logga in på det. Då skulle det kunna gå. Jag hoppas....

Husan har inte skött sig

Varje dag sedan jag kom hit har jag startat dagen med att diska och plocka undan, om så behövts. Det har varit en fröjd att ha det fint omkring sig. Plus att jag har ett problem, och det är att jag inte kan plugga så länge det finns disk eller grejer som kan plockas undan. Det måste vara rent och städat för att jag ska kunna koncentrera mig. Men de två senaste dagarna har jag haft för mycket för mig och inte hunnit med (prioriterat bort) att diska och då blir det så här när man inte har någon diskmaskin.

Husan har inte skött sig...

Tillbaka i London

Nu är jag tillbaka i London efter en härlig helg i Stockholm. Tycker jag hann med väldigt mycket under de dagar jag var hemma.

På fredagen åkte Lotta, Mo och jag ut till Ljusterö för att hälsa på Åsa. Det var så mysigt, och extra roligt var det att jag och Mo blev sådan kompisar. Det var verkligen härligt att få lite "ensamtid" med Åsa. Annars är det ju en massa annat körfolk där när man ses, men nu fick vi verkligen tid att prata. Och Lotta är det ju alltid underbart att vara med.

Världens bästa Åsa och Mo väntar på att Waxholmsbåten ska komma. 

Lotta och Mo på väg hem från Ljusterö.

På lördagen var det reunion med Spårvägen för oss som spelade ihop för 10-15 år sedan. Det var superkul att träffa alla. Vissa var det extra roligt att träffa. Jag ville liksom aldrig gå hem. Och det gjorde jag ju knappt heller utan stannade kvar och hjälpte till att städa. Det blev en lång fest, 13 timmar. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa gång vi ses.

På söndagen gick mamma och jag och shoppade i Ringen på dagen. Det var väldigt trevligt. Vi fick även båda med oss ett par fina plagg hem. Sen på kvällen bar det av till Godthem för att fira mormor som fyllde 90 år dagen efter. Det blev en mycket trevlig middag, men jag var tyvärr inte helt nöjd med min mat. Fast det verkade alla andra vara och mormor tyckte det var mycket gott och det var ju faktiskt det allra viktigaste.

På måndagen var det så dags för underbara, coola, härliga, roliga, fantastiska mormor att fylla 90 år. Kl. 11 gick vi dit på fika och dit kom även Ronnie och Britt, samt en släkting Agneta med sina två barn. Det var roligt att träffa Agneta men det blev en väldigt hög ljudvolym när hon var där... Är väldigt glad att Ronnie och Britt kom så att jag fick chansen att träffa dem. Vissa personer gör mig så glad och Ronnie och Britt är två av dem.

Fina tårtan!

Min underbara mormor fyller 90 år! Visst är hon fin?!

Knoll och Tott?

Finingar!

På kvällen bar det sedan av mot London igen och ännu ett jobbigt avsked från mamma och pappa på Arlanda. Men den här gången kändes det dock lite bättre i och med att ni kommer och hit och hälsar på om bara ett par veckor. Jag bävar redan för när jag ska vinka av er när ni åker hem igen. Usch, jag hatar avsked!

Pappa laddar med paraply inför hans och mammas resa till London.

Väl framme i London blev det ingen rast och ingen ro utan då gick Anders och jag och åt middag med en tjej han känner som var på besök här i stan. Jag ska erkänna att jag helst av allt egentligen bara ville lägga mig i soffan. Men det blev en trevlig middag och rolig att lära känna henne lite. Jag får verkligen träna på att lära känna nya människor här. Min trygghetszone blir lite större för varje gång och det är en härlig känsla.

Det är kul att jobba!

Igår jobbade jag som sagt för första dagen sedan jag kom hit till London. Jag gick bredvid Kerstin, som är gästhemsföreståndare i Sjömanskyrkan och påminner väldigt mycket om Chrissan, för att lära mig allt, typ. Fredag nästa vecka ska jag nämligen jobba där då övriga personalen har personaldag. Ska då jobba tillsammans med en annan tjej mellan kl. 13 och 15 men sen blir jag själv fram till 19 då Sjömanskyrkan stänger på fredagar. Det ska bli roligt och spännande. Jag jobbar även nästa söndag, men då kör jag morgon/dagpasset och gör det tillsammans med volontären Linnéa, så det känns lugnt. Det är fredagen som jag är lite nervig inför. Men det kommer gå bra. Så igår fick jag bland annat lära mig att ta betalt när någon betalar med kort, räkna kassan, registrera pengarna, larma på etc etc...

Ett av de roligaste uppdragen var dock när Oskar, som är vaktmästare i kyrkorna, kom med en svart klocka. Lik de stora runda IKEA-klockorna. Han sa att han trodde att den kanske var av koppar. Men det var ytterst svårt att se. Men jag tog fram putsduken och kopparputs och gav mig på att putsa den. Å jisses så fin den blev. Jag höll på länge, men fin blev den. Och ja, det var koppar. Ska se om jag kan ta ett kort på den så att jag kan visa senare. Det var verkligen roligt att se förändringen.
Sen fick jag även förbereda inför frukosten genom att hacka en hel del grönsaker. I sjömanskyrkan är det förutom kyrkan ett stort antal rum man kan hyra samt ett café, så det är lite av det mesta som ska fixas när man är där. Roligt var det. Jag trivs med att gå och fnula lite och fixa fint och hjälpa gäster. Bland annat så sorterade jag bland alla vykort, kanske en onödig syssla, men det blev fint i vykortstället och det mådde jag bra av. Jag jobbade från kl. 13:30 och fram till 21:00. Sen bar det av hem igen och när jag kom hem satt hela ligan på svenskpuben rakt över gatan från där vi bor. Så jag stannade till där en stund.

Idag har jag också jobbat. Jag märker hur bra jag mår av att få göra lite nytta. Idag var det torsdagsträff i kyrkan. Det innebär att det var en stooor mängd äldre damer som först var i prästgården, där jag serverade champagne, och som sedan åt lunch i "matsalen" i kyrkan, då serverade jag mat. Mitt uppdrag var egentligen slut efter att jag plockat ihop efter drinksen (som man kallar det här). Men jag har väldigt svårt att inte hjälpa till då jag ser att det behövs så jag tog tag i att servera mat till tanterna. Men man är lite olika där minsann....

Så nu har jag blivit presenterad inför drygt 50 damer. Jag presenterades av kyrkoherden som "inneboende hos kommunistern och husfru för dagen", hehe. Anders var inte med när vi var i prästgården men kom till lunchen. Då hade en av damerna kommit fram till honom och sagt "vilket rasande grant fruntimmer du har. Henne måste du presentera mig för". Hahaha!

Nu bär det snart av mot Heathrow för att åka hem till Stockholm en sväng. Det ska bli kul och härligt att få träffa er där hemma igen. Jag längtar efter att får krama er.

Britter, hur tänker ni?

När man är ny i ett land är det många saker som man förundras över. Gissar att jag kommer upptäcka fler saker men idag ska jag ta upp två saker; Pommes till allt och skilda kranar för varmt respektive kallt vatten.

Jag hajar inte grejen med att ha pommes frites till "all" mat. Det verkar inte spela någon som helst roll vad det är man äter, det ska vara pommes till. På IKEA fick man till exempel frågan om man ville ha potatismos eller pommes till köttbullarna. Okej, det kanske inte är det mest udda exemplet utan snarare så att jag är lite inskränkt som tycker att man ska ha potatismos till köttbullarna. Men som igår till exempel. Då åt jag faijitas. Den var stor och serverades med rätt mycket sallad. Där tycker jag att det kunde räckt, men se icke då. Utan man tryckte även ner ett gäng pommes frites. Varför? Går det inte att  få ner maten om man inte äter pommes till? Eller? Jag förstår inte.
"Ja men det är väl bara att inte äta dem då!?", skulle man ju kunna tycka. Men det är ju så svårt. För de ligger ju där och är så goda och bara tittar på en och  viskar "ät mig, ät mig". Till råga på allt tar jag ketchup till så att det blir ännu mer onyttigt. Tur jag tränar bra.

Faijitas med pommes, helt i onödan.

Den andra grejen jag förundras över är det här med att man har två olika kranar för varmt respektive kallt vatten. Varför har man inte en blandare så att strålen kommer ut med självvald temperatur på vattnet och ur ett och samma ställe? Nej nu kommer det kokhettvatten ur ena kranen och ca 2 decimeter bort kommer det kallt vatten ur en annan kran. Hur har de tänkt att man ska göra? Ska man stänka vatten från båda sidorna samtidigt och sen snabbt som attan flytta händerna till mitten för att få en bra mix? Jag säger, funka dåligt! De varnar till och med för "very hot water" vid varmvattenkranen. Den ena handen blir bränd och den andra får typ köldskador. Suck....

England som är ett av de mest framstående länderna var gäller smarta vapen kanske borde allokera om lite pengar från militärvapenforskningen till "kranforsknng". Jag tror det skulle uppskattas av de flesta. Eller hade de bara haft otur när de tänkte...

Hur tänkte de nu? Nästan 2 dec mellan varmt och kallt vatten.

Idag får jag jobba

Idag ska jag få jobba. Jippi! Jag ska ner till Sjömanskyrkan efter lunch och jobba fram till stängning kl 21. Fast idag är det inte riktigt på riktigt för det är endast övningsjobb. Jag ska nämligen jobba två dagar nästa vecka så idag ska jag jobba tillsammans med de andra för att lära mig allt, eller kanske inte just precis allt, men troligen en hel del i alla fall.
Det ska bli roligt och spännande. Alltid spännande att göra nya saker och samtidigt lite nervöst att ge sig in på ny mark. Att driva gästhem har jag inte direkt gjort tidigare så det blir en ny och rolig erfarenhet. Det närmsta jag kommit är väl typ att stå i caféterian i handbollshallen.

Innan jag beger mig ner till Sjömanskyrkan med tuben ska jag försöka plugga lite. Det känns väldigt ovant att plugga måste jag erkänna, men än så länge ligger jag rätt bra till tidsmässigt.

Nu börjar operation "lära mig fler engelska ord". Har köpt mig en liten svart bok där jag ska skriva in alla glosor jag stöter på som jag inte förstår och sen ska jag försöka tjata in dem i  huvudet på mig. Anders har fått i uppgift att ha glosförhör lite nu och då för att hjälpa till att tjata in dem skallen på mig. Undra hur det kommer gå, just nu känns det som att det redan är fullt där inne....

The Black Book.....

Jag väntar och väntar...

Idag presenteras den nya organisationen på jobbet och i och med det tror jag att man får en rätt bra hint i fall man får ha jobbet kvar eller inte. Tror jag kollat mejlen 10 gånger redan för att se om någon av mina kollegor skickat nåt. De har lovat att mejla mig om vad som sades. Det enda jag fått är "nu är mötet igång..." Känner mig lite nervös i magen faktiskt. En blandning av förväntan på den nya organisationen och en liten liten liten oro att bli av med jobbet.
Spännande...

Magisk stämning på Olympiastadion

I lördags var det äntligen dags. Vi skulle få gå på friidrott på den mäktiga Olympiastadion. 80 000 tar den in och det skulle vara knökfullt som vanligt även denna kväll. Anders och jag åkte ut till Olympic Park lite tidigare och hade turen att få komma in på semifinalen i rullstolsrugby. Det var roligt att se men inte så roligt som jag hoppats tyvärr. Det var inte alls så fysiskt som jag trodde. Tydligen är det tuffare tag i rullstolsbasket. Ingen kroppskontakt är tillåten i rullstolsrugby, däremot får man krocka med rullstolarna. Så det smällde så klart på en del. Jag skulle gärna vilja se en match med någon som är initierad i sporten för ibland tog de taktiska beslut som vi inte fattade över huvud taget. Som att inte vilja göra mål när man är en mer och ligger under t.ex. Men det var vältränade killar som lirade, för jäkla vad de körde på konstant. Ingen vila där inte, imponerande. Matchen blev dessutom väldigt spännande. Större delen av publiken hejade på Kanada så därför hejade jag på USA. Kanada drog ifrån med ungefär 10 poäng i första perioden, men den åt USA ikapp. När det återstod ca 30 sek var det lika och USA hade bollen. Men då gör man ett ödesdigert misstag och Kanada får bollen och kan avgöra. Fy vad jag led med den stackars amerikanen som blev syndabock.

Kanada-USA i semifinal.

Efter matchen vandrade vi bort till Olympiastadion. Det är ganska långa avstånd i Olympic Park. Basketarenan där Rullstolsrugbyn, och även handbollsslutspelet under OS var, ligger nästan längst bort i parken och Olympiastadion precis i början av parken. Att sedan komma in på arean var mäktig känsla.

Så här glad är man när man får gå på friidrott under Paralympics.

Med resten av arenan i bakgrunden.

Det var inte så många britter som tävlade denna kväll, vilket var lite synd. Britterna är nämligen galet duktiga på att heja och hylla sina atleter. Men vi fick vara med om tre mäktiga ögonblick ändå.

Det första var under den fantastiska höjdhoppsfinalen. Jag älskar verkligen att titta på höjdhopp. Det är en nerv i det som inte finns i så många andra sporter samtidigt som det är en vacker och graciös sport. Flera hoppare hoppade riktigt bra men tillslut återstod det endast en amerikan och en polack. Jag hade tidigt börjat heja på polacken för jag tyckte han hoppade så himla bra. En större och större del av publiken började engagera sig i höjdhoppet. Tillslut var det inte så många andra grenar som pågick. Duellen mellan amerikanen och polacken blev tight. Polacken hade klarat 2:06 i första (han hade inte rivit ett enda hopp under hela tävlingen) och amerikanen stod då över sitt andra försök på 2:06. Så det var polackens tur igen. Ribban låg nu på 2:10. Hela stadion, 80 000 personer klappade igång hoppet OCH han klarar. Jag bara ställde mig upp och skrek, tillsammans med typ hela stadion. Sååå mäktig känsla. Polacken gjorde sedan även två försök på 2:14 och var väldigt nära, men gav sen upp. Hela stadion verkligen jublade åt honom. Tycker det är så häftigt hur hela stadion kunde sluta sig kring en enda prestation så där. När det sen var prisutdelning för höjdhoppet klappade hela stadion takten till den polska nationalsången samtidigt som polacken bara grät och skakade på huvudet på pallen. Jag blir alldeles rörd bara jag tänker tillbaka på det. Så kul att han fick vara med om detta. Fatta vad mäktigt!

Line up inför höjdhoppet.

Andra mäktiga ögonblicket var faktiskt när det var paus i grenarna och man spelade Oasis Wonderwall i högtalarna och hela stadion sjöng med. När de sen spelade Take med down to the Paradise City med Guns'n'Roses så var det typ bara jag och Anders som sjöng. Just ja, det är ju en amerikansk grupp....

En mäktig upplevelse att vara på Olympiastadion.

Den tredje och sista mäktiga upplevelsen var när Oscar Pistorius, killen från Sydafrika som även var med i OS, fick sitt efterlängtade Paralympicsguld på 400 meter. Det började redan när löparna kom in på arenan. Folk jublade och skanderade hans namn. Det jublet som ljöd under hela loppet var helt fantastiskt. Att han sen dessutom vann i stor stil gjorde ju inte det hela sämre. Folk var i exstas. Alla 80 000 bara jublade, klappade och skrek.

Löparna är nere i startblocken för starten på 400 m.

En lycklig Pistorius har just vunnit 400 m.

Ärevarv för Pistorius och hela stadion bubblar.

Ärevarvet fortsätter.

De här tre händelserna är något jag alltid kommer minnas. Det var mäktigt och så himla roligt att få ha varit en del av. Stort tack till Anders för att du fixade biljetterna!!!

Här kommer lite fler bilder från kvällen.

En ganska nöjd Anders.

Försökte fota den Paralympiska elden men den blev mest suddig.

Som sagt, sätt nöjd.

Jag var inte mindre nöjd jag heller.

Det är kul med friidrott.

En rörd Anders.