Tillbaka i London

Nu är jag tillbaka i London efter 12 dagar hemma i Svedala. Mer om vad haft för mig kommer senare.
Flyget hit var lite sent, 2,5 timme, så vi kom inte till lägenheten förrän vid 12. Men det blev inte sängen direkt som man skulle kunna tro. Nej, vi hann knappt ställa in väskorna förrän Sonny ropade från sin lägenhet och frågade om vi var sugna på ett glas bubbel. Inte kan man väl säga nej till ett sådant erbjudande. Så det blev bubbel och redogörelse av ledigheten. Det var kul att träffa Sonny igen och höra om hur han haft det.

Anders började sen jobba på tisdagen så då var allt som vanligt här. Eller det var det inte alls egentligen, för nu har Midde och Amanda slutat här och två nya volontärer har kommit. Ingenting kommer vara sig likt. De nya volontärerna är säkert jättebra, men de är liksom inte Midde och Amanda. Det går inte att ersätta dem. Jag minns fortfarande när jag precis flyttat hit. Jag hade bara lämnat av väskorna i lägenheten och gick sen ner mot köket. När jag kommit halvvägs ner hör jag Amanda och Midde skrika "HON ÄR HÄR NU!" och springa till mig och ge mig världens största kram. Jag kunde inte annat än känna mig så otroligt välkommen. Tack Amanda och Midde för allt ni gett mig!

Igår kväll var vi, alla som var med och jobbade på julmarknaden, bjudna till ambassadörens residens på drink. Det var riktigt roligt att få se hur man bor som ambassadör i England. Det var inget dåligt hus. Där skulle jag kunna offra mig på att bo.

Duncan, Madeleine och Anders trivs i residenset.

Det var väldigt fint där.

Nu har de flesta gått hem, man fick bara vara där mellan 18 och 19:30, men vi höll oss kvar lite extra.

Storhertigen vilar ut i residensets bibliotek efter bjudningen.

Efter att vi varit på residenset mötte Anders och jag upp Amanda för att äta middag med henne. Det här var hennes sista kväll i London...

Amanda funderar över vad hon ska svara på Anders frågor. Vad kommer hon egentligen sakna mest nu när hon lämnar London? Det är ingen lät fråga när man inte får svara "alla fina människor jag mött här".

Sista kvällen ska det ätas typiskt engelskt. Minns inte vad det hette, men konstigt var det.

När vi tre fått lite egentid mötte vi upp med några av de andra. Då fick jag träffa de nya volontärerna, Amelie och Ida, för första gången.

Sista ölen med Amanda...

...för den här gången.

Kvällen avslutades i tårar då vi skulle säga hej då. Hur ska det gå att säga hej då på riktigt???!!!