Jag grät i två timmar

Igår var vi båda lediga. Skolan har inte börjat för terminen än och Anders hade ledig måndag. När jag gick upp och tittade ut genom fönstret fick jag ett glädjefnatt, det snöade!!!

Ok, det kanske inte snöade så mycket till en början. Det syns inte ens på bilden...

Skulle jag äntligen få snö?! Nja, kanske inte. Men efter att ha fixat lite här hemma så begav vi oss ut i snön för att ta en promenad och sedan gå på bio. Jag älskar att gå på bio på dagarna. Det är nästan inga i salongen vilket ju även innebär att det oftast är tyst och inte en massa prasslande i godispåsar. Jag är en väldigt kinkig biobesökare. Jag vill sitta på bästa plats, annars kan det vara, och det ska vara tyst så att jag inte störs när jag lever mig in i filmen. När vi var på the Hobbit förra veckan var det godisprasselhysteri. Jag tror knappt jag hörde ett ord av vad de sa i filmen den första kvarten. Ja, det är larvigt jag vet, men det är så jag är. Gick en hel del på bio på dagarna när jag pluggade på högskolan och blev då bortskämd. När jag gick på Titanic var jag t.ex. helt ensam i salongen.

När vi kom ut hade det börjat snöa lite mer, nu syntes det till och med på bild.

Rätt stora, men blöta, flingor var det som seglade ner från himmelen.

Det vita är inte smuts på linsen, det är faktisk snö. Kan du se Anders någonstans?

Engelsmännen är verkligen livrädd för snö, så de hade saltat hela gatorna för att verkligen inte riskera att snön skulle ligga kvar. Men det var ingen risk för det var riktig blötsnö. Det var skönt att gå in och sätta sig på bion efter en liten promenad i blötan. Till min lycka var det endast två besökare förutom vi. Yes! Det här kunde inte bli annat än bra. Vad skulle vi se för film då? Jo jag har sett reklam på flera bussar här i London om en film som heter the Impossible. Jag visste inget om den men av planschen att döma så borde den vara bra. Så jag bestämde mig för att den ville jag se. När jag sen var på gymmet förra veckan och de tillkännagjorde Oskarsnomineringarna så visade de en snutt från the Impossible och jag insåg då att den handlade om tsunamin 2004. Så nu visste vi i alla fall nåt om den. Och den handlade verkligen om tsunamin. Det är en sann historia om en familj som var i Khao Lak när tsunamin kom. Det var oerhört gripande. Jag började gråta redan efter en kvart och sen grät jag mig mer eller mindre igenom hela filmen. Jag tycker den var riktigt bra, och pappa - de sköt inte en enda gång. Se den!

I London är det reklam i 30 minuter innan filmen börjar. Men reklamen börjar samma tid som det står att filmen ska börja, vilket alltså innebär att den alltid börjar ca 30 minuter efter utsatt tid. Udda! Men det innebar att vi hann dricka varsin te och latte innan. 

Det var inte fullt på bion.

Efter bion gick vi hem och tittade på Dexter. En riktig film/seriedag med andra ord. Det var härligt.