Vart tog självförtroendet vägen?

Vad gör man när man helt har tappat självförtroendet? När man tappat självförtroendet i det man gör, i hur man ser ut, i hur man är. Det är intressant hur lång tid det tar att bygga upp ett självförtroende och en självkänsla och hur rasande snabbt det går att rasera allt. Det är lite som med träning. Man tränar, sliter och kämpar under en lång tid för att bli vältränad eller kanske bli av med några kilon, men så räcker det att man blir sjuk i ett par veckor eller lever lite osunt så är allt borta. Jag tycker det är orättvist. Det borde vara lika jobbigt att bli av med muskler och kondition som att få dem/den.

Samma med självförtroendet, eller egentligen borde det var tvärtom. Det borde vara jättelätt och gå snabbt att få bra självförtroende och självkänsla, men att det nästan ska vara omöjligt att bli av med det sen. Kanske finns det personer som är precis så. Jag önskar de kunde dela med sig lite av det i så fall.

Och när man är inne i den här känslan av total värdelöshet så blir ju allt så förstorat. Igår sydde jag ett draperi som vi ska ha i vårt sovrum. Jag tror knappt jag använt en symaskin förut och var lite nervös innan, men väldigt glad efter jag sytt klart. Det blev kanske inte helt perfekt, men helt ok och jag var nöjd och sa "det här var ju roligt, är de ingenting mer jag kan sy?", varpå en person som jobbar här i kyrkan och som var hemma hos oss just då svarade "men lilla vän, du har ju bara sytt fyra sidor med raksöm". Jag vet, han menade verkligen ingenting illa med det, utan han tyckte nog mest att det var lite roligt att jag efter att ha gjort något så banalt blev "hooked". Men, det spelar ingen roll. Jag blev ledsen och kände hur hela min insats förringades. Varför blir det så? Varför kan jag inte bara rycka på axlarna åt något sånt? Och när jag satt och pluggade idag hörde jag plötsligt mig själv säga högt "du är ju helt värdelös!". Varför säger jag så? Det stärker mig ju inte direkt. Och en så banal sak som att jag nyss upptäckte att jag fått en maska på mina favoritleggings, som dessutom var lite extra dyra, så kändes livet hopplöst. Hur kan en sådan liten grej störa en så? Det är väl bara att slänga och köpa nya. Skärp dig Annica!

Men jag har insett att jag tycker att det är svårare att ta sig ur en sådan här negativ spiral när jag inte är hemma, inte har mina vänner och familj omkring mig och inte ett jobb att gå till där jag dagligen presterar. Saker och ting påverkar mig uppenbarligen mer när jag inte har tryggheten i ryggen.

Jag gissar att jag för första gången sedan jag kom hit har hamnat lite i en baksmällan av flytten till London. Hittills har jag trivts bättre än jag trodde och det mesta har varit kanon. Men det är flera saker som påverkat mig till att hamna där jag är idag och flera av dem kan jag nog påverka själv, men det gäller bara att komma på hur.

Men imorgon är en annan dag, som Christer Björkman sjunger, och då kanske allt är toppen igen. Vi får hoppas.