Hur smakade det då?

Ja igår var det surströmmingsskiva, vilket även innebar premiär för mig att äta surströmming. Jag var ganska laddad och spänd på att äntligen få prova på det där som folk antingen verkar avsky eller älska.

Sonny var så oerhört sugen på surströmming att det vattnades i munnen på honom bara av att bära burkarna i påsen på väg hemifrån. Surströmmingsskivan hade vi i prästgården vid Sjömanskyrkan så vi fixade tunnbröd och öl och åkte ner dit med tuben. Tänk vad roligt om en av burkarna skulle sprängas.

När vi kom ner till Sjömanskyrkan var Sonny snabb på att öppnade surströmmingsburkarna. Han gjorde det  utanför men lukten (stanken) slog emot en rejält ändå. Men konstigt nog vande man sig ganska snabbt vid lukten. Det kändes ju att den var där, men det var som att hela kroppen gick in i ett surströmmingstillstånd där lukten var en självklar del av det hela.

Två olika sorters surströmming blev det kvällen till ära.

Här ligger de och väntar på att bli uppätna. De ser bättre ut än de luktar.

När vi hade suttit till bords i kanske en kvart ringde det på telefonen. Då var det Rebecca, som jobbade ute i gästhemmet på Sjömanskyrkan, som sa att det stank i hela cafét och att hon var tvungen att spruta med "lukta gott" överallt. Men det var tydligen ingen av gästerna som sa något i alla fall.

Så hur smakade det då? Jo jag tog en surströmming och gjorde precis så som Sonny sa åt mig att göra. Det är tydligen väldigt viktigt att man först breder på smöret och sen direkt lägger på potatisen så att smöret smälter. Jag vågade inget annat än att göra precis så. Sen blev det gräddfil och rödlök, och surströmmingen så klart. Jag måste erkänna att det inte smakade så himla mycket. Gissar att jag kanske hade lite för mycket av allt annat och inte så mycket surströmming. Men i två tuggor var det rätt mycket surströmming och då tyckte jag att det smakade okej utan att vara gott. Det går säkert att lära sig tycka om surströmming, precis som jag lärt mig tycka om sill, men jag vet inte om det är något att sträva efter.

Vi hade fyra surströmmingsälskare på plats; Sonny, Kerstin, Kenneth och Anders.

Carina vägrade smaka och Sofia och jag åt med försiktighet.
Ja, Sonny håller alltid på med sin mobil, oavsett tillfälle.

Jag är väldigt glad att vi inte åt surströmmingen hemma hos oss för det luktade rätt rejält insåg jag när vi skulle hem. När vi var på väg till tuben la Sonny ifrån sig en liten blandning av sur uppstötning och rap och den höll på att sänka oss alla men framkallade ett rejält skratt.