Söderböna i London: Wimbledontennisen blev inte av denna dag

Igår var jag på Wimbledon. Jag blir glad i hela kroppen när jag tänker på det. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så häftigt som det var.

Wimbledon säljer inte alla biljetter till turneringen utan släpper runt 7000 biljetter varje morgon till dagens matcher. Så det är bara till att köa om man vill ha biljetter. En hel del tältar för att komma långt fram i kön. Varje morgon släpps 500 biljetter till Centre courten, 500 till court 1 och 500 till court 3 och resten av biljetterna är till övriga banor i mån av plats. Anders och jag åkte dit i torsdags för att göra ett försök. När vi gick av tunnelbanan så började folk springa av och upp för trapporna och bort mot området. Det var rätt galet faktiskt. När vi kom fram klockan 8 fick då könummer 7545 och 7546 och kapaciteten för dagen var 7000. Wimbledonvärdarna på plats trodde att vi tidigast skulle komma in vid 15 men kanske ännu senare för efter att de släppt in de 7000 så är det en in en ut systemet som gäller. Vi var dessutom inte särskilt förberedda. Vi hade ingenting med oss att äta och dricka, vilket i och för sig gick att lösa, men kanske främst av allt var vi inte mentalt förberedda på att behöva vänta så länge. Vi trodde nog, eller i alla fall jag, att om man är där klockan 8 när de öppnar dörrarna 10:30 så borde man få komma in, men så var det ju inte. Fler hade tänkt samma tanke, men var lite tidigare än oss. Anders pratade med några av värdarna och vi kom fram till att det inte var värt att sitta där hela dagen och vänta utan att veta när vi kanske skulle komma in. Utan vi bestämde oss för att göra ett nytt försök på måndag istället då Anders var ledig igen. Så vi hade en bra dag i Wimbledon istället, alltså området heter Wimbledon. Det är ett rätt mysigt område och vi hittade ett ställe som hade ställt ut solstolar utomhus framför en storbildsskärm där de visade tennisen, så vi satte oss där och tittade under en ganska lång stund. Och hör och häpna, det var sol även denna dag. Sen gick vi och hade picknick i en park tills molnen började ta över och regnet tillslut började droppa. Vid 17 gick vi åter förbi tennisområdet och Anders kunde inte hålla sig från att fråga de som köade vad de hade för könummer. Jag minns inte exakt vad det var men runt 9500 och de hade en bra bit kvar tills de skulle få komma in. Så gissningsvis så stämde det kanske bra att vi skulle ha kommit in först någon gång efter 15 så valet att inte köa denna dag kändes helt rätt. Ännu mer rätt kändes det när vi sen kom hem och såg på tv att det var regnuppehåll i tennisen och att det var så mer eller mindre hela kvällen. Tänk om vi hade köat en hel dag för att sen komma in, hinna se ett par gem och att det sen blev avbrutet pga regn.

Så trots att det först kändes som ett litet misslyckande att inte köa och komma in på tennisen så vändes det till ett lyckokast. Jag hade t.ex. aldrig fått se Wimbledon som förort om vi inte åkt ut dit och vi fick en riktigt bra. Och nu hade vi laddat för att göra ett nytt försök på måndag, och då skulle vi vara både tidigare ute och mer förberedda.