Vad har jag gjort egentligen?

Så här ett par timmar innan jag ska bära (släpa) ner väskorna för trappen och börja resan mot Stockholm kryper ångesten på. Tankarna på allt jag inte hunnit göra kommer, restauranger jag inte hunnit gå på, ställen jag velat åka tillbaka till som jag inte besökt igen, att jag inte övat min engelska så mycket som jag hade tänkt. Men jag försöker stilla dessa tankar genom att tänka på allt jag gjort. För det här är nog det året i mitt liv som jag upplevt och sett mest nya saker. Jag har bland annat...
- varit på flera Premier League-matcher och kan beta av Anfield, Upton Park två gånger, Stamford Bridge, Emirates, Loftus Road, The New Den och sett landskamp på Webley
- sett cricket på The Lord's cricket Ground
- åkt runt i Wales och nationalparken Brecon Beacon
- varit i York, Birmingham, Nottingham, Brighton, Cornwall, Lands End, Fowey, St Ives, Pensance, Corby, Bryssel, Windsor, Liverpool, Oxford, Cambridge, Seven Sisters, Chartwell
- sjungit evensong i St Paul's
- varit på evensong i St Paul's, Westminister Abbey och i Windsor.
- gått luciatåg i Westminister Cathedral plus 13 andra luciatåg bland annat två privata tåg hemma hos två extremt rika personer
- varit på skotskt/svenskt bröllop
- klarat av alla kurser som jag studerat på distans
- varit på drinks på ambassaden
- gått upp i Big Ben
- promenerat runt stora delar av London
- cyklat i London
- varit på drinks i Mansion House
- gått klädd i folkdräkt
- gjort två nummer av Kyrkobladet
- träffat ett flertal oerhört intressanta person
- firat midsommar i London
- varit på OS och Paralympics
- varit på Wimbledon och ATP-slutspelet
- provat att spela in sportnyheter för tv
- promenerat i Sherwoodskogen
- varit med och byggt upp en hel julmarknad och sen jobbat på den för att dessutom vara med och ta ner den
- utökat mitt matförråd (Kan man säga så? Man säger ju att man utökar sitt ordförråd när man lär sig nya ord så då borde man väl kunna säga så om man vågar prova och lär sig tycka om nya maträtter?!)
- sjungit in Jul Jul på en julskiva tillsammans med en Fransiskanermunk
- träffat spöken
- hjälpt till på Sjömanskyrkan
- pratat med Jonas Björkman och prins Daniel
- varit vid Abbey Road
- sett Lejonkungen, Thriller, We Will Rock You
- sett Lord Mayer's Show
- varit på Royal Albert Hall flera gånger och sett Best of Broadway, Dance prooms, Svansjön, Filmkväll, Bethovens 9:a och julkonsert med gosskören från Kings College.
- ätit surströmming för första gången
- promenerat bland livs levande hjortar
- varit på Madame Tussaud
- irriterat mig över värdelösa meteorologer och kallaste vintern, våren och sommaren i London på årtionden men också njutit ordentligt av fina och soliga dagar
- joggat i Hyde Park och Regents Park
- varit hemma hos folk och därmed sett hur folk i London kan bo
- firat jul och min födelsedag utan min familj
- varit vansinnigt sjuk i influensan
- Sprungit över 11 kilometer på löpband vilket är längre än jag någonsin sprungit
- varit på Mozarts Requiem i St Martin in the Fields och Händels Messias i Norska kyrkan
- varit på London Zoo i Wipsnade
- varit på Guris bröllop i Annecy
- druckit riktigt afternoon tea för första gången

Och det slutar inte där. Jag har fått lära känna väldigt trevliga människor och fått dela deras erfarenheter och liv här i London. Dessutom har jag varit på ett otal underbart trevliga pubar och bra restauranger och sett så mycket fina platser i London, England och Wales. Och det bästa av allt, London finns ju kvar och jag kommer komma tillbaka och hälsa på. Det är svårt att förstå att jag verkligen inte tyckte om den här stan innan jag flyttade hit, nu är den ju lite som ett andra hem och den har många fina smultronställen. Hej då London, vi ses snart igen!

Dagen är kommen

Så är nu dagen kommen. I nästan ett år har jag varit Londonbo, men nu är det slut på det. I kväll går flyget mot Stockholm och det är dags att säga adjö till London som hemstad. Det är verkligen med blandade känslor. Jag längtar hem och framförallt ut till Aspö och att få hoppa i havet och att få sitta på altanen. Men samtidigt känns det sorgligt att lämna London och livet här. Att bo här är ju på nåt sätt lite som att vara på semester trots att det är en vardag. Jag vet inte om jag riktigt mentalt har förstått att jag inte ska bo här längre. Tror mest att min tanke varit på att få åka hem till Aspö, vänner och familj men inte att det innebär att jag inte ska bo i London längre. Men det kommer säkert att bli jättebra. Jag får ju komma hit och säga hej då på riktigt sista helgen i augusti.

Men jag känner en sorg inombords och en klump i halsen. Det är mycket jag kommer sakna med London men samtidigt mycket jag längtar efter i Sverige.

20:15 lyfter vi från Heathrow, om vi nu lyckas ta oss dit med all vår packning, och 23:40 landar vi i Sverige och jag är i och med det Stockholmsbo igen.

Solat i bikini - check!

Vi startade dagen idag med att äta full English (nästan) på Gino's uppe vid Marylebone Station med Amelie och Oskar. Efter det tillbringade jag förmiddagen i Regent's Park i väntan på att Anders skulle jobba klart för dagen.

Nu kan jag skriva till ytterligare en sak på CV:t, dvs solat i bikini i London.

"Begravningskaffe" för Sashimi

Ser ni vad ledsna de är över att Sashimi har dött?!

Igår var det "begravningskaffe" för Sonnys ena fisk som jag hittade död när vi kom hem från Corby. Tyvärr var kaffet slut så det fick bli begravningsPimms i solen istället. Det gick bra det med. 

Efter det gick vi upp på Oskars tak och fortsatte kvällen där. 

Oskar kollar vad vi ska beställa för mat upp till taket.

Anders hade det rätt bra ser det ut som.

Amelie ser ut att det rätt bra på taket hon också.

Så här fint hade Pizza Express lagt ner min pizza som vi beställde och åt på taket.

Vi invigde den nya poolen som Oskar köpt. Det funkade fint trots lite för lite is.

 

Och här har vi utsikten från taket.

Back to Gareth's roots

I fredags tog vi bilen till Corby, som ligger cirka 14 mil nordväst om London. Varför åker man dit kan man ju undra. Jo därför att det är därifrån som Gareth kommer och Jenny, Gareth och Polly var där den här veckan och jag har hört så himla många historier om Corby och vilken deppig stad det är. Det finns till och med en Youtube-film om Corby som är riktig deprimerande. Se själv http://www.youtube.com/watch?v=zvzPwOsf7fg Så det skulle bli kul att äntligen få se det med egna ögon.

Men det var inte mycket av det gråa och trista vi fick se. Jenny och Gareth hämtade upp oss på vårt hotell och så började vi med att åka till en liten mysig by strax utanför Corby för att äta lunch. Sen åkte vi till Rockingham Castle och gick runt i trädgården där. Det var väldigt vackert.

Inte direkt grått och trist som på filmen. Vackert är ordet!

Promenad längs slottsmuren.

Här är den fina familjen Möllberg/Smith.

Här promenerar vi på slottsgården strax innan de kom ut en kvinna och
berättade att slottet var stängt och att man inte fick vara där. Vi hade visst missat den skylten....

Efter det åkte vi runt i byarna utanför Corby och det var lite som att vara i en film. Det var så himla vackert. Dessutom såg vi ett flertal rovfåglar. Det allra häftigaste var när en Glada dök ner i ett träd strax framför bilen och tog en liten fågel. Vi stannade bilen och då cirklade den runt strax bredvid/ovanför oss med fågeln i munnen tills den svalde den och flög iväg. Det var så otroligt mäktigt att se. Sedan stannade vi vid Storbritanniens längsta viaduktbro. Den var så fin och nedanför gick fåren och betade. Så idylliskt.

Här är Storbritanniens längsta viaduktbro.

Vad tittar alla på?

Aha, de söta fåren så klart.

Efter vår tur i de vackra byarna åkte vi hem till Gareth föräldrar och hoppade in i Djokovic semifinal i Wimbledon. Vi fick då se honom vinna vilket var väldigt roligt. Extra roligt var det ju att vi sett honom live bara några dagar innan. Efter att sedan ha ätit den största fish'n'chipsen jag någonsin skådat så gick vi till the Rock vilket är den lokala puben där Gareth föräldrar bor. Där finns alla konstiga människor samlade på ett och samma ställe. Ja det går inte ens att beskriva hur det var där utan det måste upplevas själv. Men roligt var det och verkligen kul att få komma dit själv efter alla historier som Jenny och Gareth berättat. Tyvärr har jag inga bilder från puben och dess intressanta klientel.

Sen bar det av till hotellet för lite sömn. Dagen efter mötte vi upp Jenny och Gareth hemma hos hans föräldrar och sen promenerade vi ner till centrum och tog en fika innan vik skiljdes åt.

Jenny och söta Polly.

Polly kan kanske vara världens gladaste och nöjdaste barn. Hon gnällde
knappt en enda gång under hela tiden vi var där.

På vägen hem från Corby stannade vi i en Woburn park för att njuta av det vackra vädret som äntligen har hittat till de brittiska öarna. Vi hade fått tips om parken av Gareth pappa och det var ett bra tips. Vi tillbringade några riktigt härliga timmar där innan resan gick tillbaka till London och vi såg över 200 hjortar i parken.

På väg till Woburn stannade vi och åt på en trevlig pub. Den här fina skylten hade de utanför.

Vi gick aldrig in i Woburn Abbey utan nöjde oss med att vara i parken.

Ser du vad det är?

Det är över 80 hjortar som ligger i skuggan.

Det var bland det mäktigaste jag någonsin sett. Att vara så nära och se deras gigantiska horn var så häftigt.

Lite fler hjortar, men de syns knappt på bilden.

Jag fotar en fotograf.

Välförtjänt glasspaus i sommarvärmen.

Här är en labyrint som man tyvärr inte fick gå in i. 

Längst där borta ser du Woburn Abbey. De hade inte Molton Brown-tväl på cricketen men
här hade de White Company-tvål. Jag tvättade händerna tre gånger i rad bara för att
verkligen få känna lyxen och lukta riktigt gott om händerna.

Lite av utsikten i parken. 

Hur var cricketen?

Jo det var lite kul faktiskt. Roligare än vad jag trodde men när det var ungefär en halvtimme kvar började jag tröttna. Matchen pågick i tre timmar och det var nog en halvtimme för mycket egentligen. Fattar inte hur de där matcherna som håller på i fem dagar kan vara intressanta.

Anders drog de övergripande reglerna för mig när vi gick dit och sen frågade vi Michael, engelsmannen som bjudit med oss, om detaljer som hände under matchen. Så nu kan jag grunderna i alla fall och det är kul.

Fast det lustigaste av allt var ju nästan att man fick ha med sig egen picknick till matchen och att det var dresscode för publiken. Folk satt där i kostym i värmen och champagnekorkarna flög hej vilt.

Michael hade sagt att han skulle ha med mat till oss och att vi skulle ta med det vi ville dricka. Så vi skippade att äta innan och kom dit lite lagom halvhungriga. Men att ta med sig mat för en engelsman är tydligen lite annorlunda än vad det är för en svensk. Maten Michael hade med sig var en liten köpemorotstårta, som skulle räcka till oss alla fem, samt två påsar chips. Jaja, vi hade i alla fall med oss rosé som vi festade till på istället för att äta och sen åt vi fil när vi kom hem.

The Lord's Cricket Ground är tydligen den mest anrika av alla cricketarenor
berättade Michael och det är där alla spelare vill spela, till och med australiensarna.

Så här såg det ut.

Anders hade berättat innan att det var Molton Brown-tvål och lotion på toaletterna,
vilket jag sett fram emot. Så jag gick på toa även fast att jag inte behövde. Men då möttes jag av det här.

Och den enda tvålen som fanns var den här. Vilken besvikelse. 

Så, nu kan jag även skriva dit "sett Cricket live på Lord's" på CV:t.

Ännu en ny erfarenhet

Under min tid här i London har jag gjort många saker för första gången. Idag ska jag göra ännu en ny sak. Jag ska gå på cricket. Jag är lite tudelad inför det. Det ska bli jättekul att få gå på Lord's cricket ground och se cricket live, och dessutom med ett gäng engelsmän. Men samtidigt är jag ganska övertygad om att cricket är riktigt trist och långtråkigt att titta på. Men jag hoppas på att upplevelsen är större och att det är roligare att titta än vad jag tror. Jag har haft fel om saker förr. Att man dessutom får ha med sig varsin flaska vin var till matchen gör ju att det kan bli lite roligare.

Midsommar i London

I London firar man inte midsommar på fredagen som man gör i Sverige i och med att folk jobbar då, utan den firas på lördagen efter. Själva firandet var mellan 15 och 18 men vi började redan vid 9 med alla förberedelser. Min huvudsyssla blev att klä stången. Under alla år på Aspö tror jag aldrig att jag har gjort det, men nu var det dags och riktigt roligt var det också

Camilla och jag klädde stången. Den blev rätt fin. 

När vi fixat klart det mesta var det dags för långbord och sillunch för alla oss som jobbade. Vi var runt 25 stycken. Det var väldigt gott och nu hade jag faktiskt lite midsommarstämning. Efter lunchen så fixade vi det sista och sen åkte Sverigedräkten på. Alla vi som hade Sverigedräkt bar sedan stången ut till parken med ett gäng folkmusiker gående bakom oss. Det var stämningsfullt.

Känner du midsommarstämningen?

Vi var några från kören som sjöng för att öka stämningen. Sen var det allsång.

Efter att jag gått med stången och sjungit med kören jobbade jag med att sälja jordgubbstårta.

Så här såg jag ut, vet inte riktigt hur jag ska kommentera den här bilden.

Här är William, min kompis för dagen. Jag ville väldigt gärna ta med honom hem.
Enda gången jag inte dög var när Anders kom, för då ville han hellre till honom. 

Det blev en riktigt äkta midsommar för det var alla väder, sol, regn, blåst och moln. Efter det allmänna firandet grillade vi som jobbat och åt middag ihop. Men vi begav oss hemåt ganska tidigt, för dagen efter skulle vi åka till Wales på minisemester så vi hade lite att fixa med.

Jag kan sammanfatta midsommar i London som rätt bra faktiskt, men det var ju inte Aspö. Men det var kul att prova på något nytt. Fast jag ska erkänna att det var jobbigt att sitta i London på midsommarafton och se alla bilder på FB och dessutom fylla år och Anders som jobbade. Men Anders gjorde min födelsedag jättebra. Den kunde inte ha blivit bättre utifrån de förutsättningarna som var. Tack Anders!!!

Wimbledon 2013 och jag var där!

Jag börjar med den här bilden för den symboliserar mycket av den här dagen.

Vi började tidigt, klockan 5:00 ringde klockan. Då var det bara att gå upp och ta en dusch för att vakna till. Lagom när jag gick in i duschen kom jag på att varmvattnet inte sätts på förrän klockan 6 eller 7 vilket innebar att det blev en kalldusch. Jaja, jag vaknade ju i alla fall och duschade inte onödigt länge. dagen innan hade jag varit på Waitrose och köpt matsäck så att vi skulle vara väl förberedda på många timmars väntan. Wimbledonvärdarna hade sagt att de stora massan av köande brukar komma mellan 7 och 8 så vi satsade på att vara där innan för att verkligen få en garanterad biljett. Och det fick vi, vi kom dit 6:20 och fick könummer på lite drygt 3500. Lyckan var gjord och nu var vi ju förberedda på att vi skulle få tillbringa ett antal timmar där innan vi fick komma in så det gjorde ingenting. Dessutom står man inte i kö utan mestadels av tiden kan man ligga på en picknickfilt, och det gjorde vi. 4,5 timme köade vi sammanlagt vilket ju låter helt sjukt länge, men det kändes inte särskilt länge faktiskt. Vi åt frukost, fikade, pratade, löste korsord, tittade på spektaklet runt omkring oss och jag somnade en liten stund. Sen var det dags att packa ihop picknickfilten och resa oss upp och börja köa mer på riktigt. Jag hade fruktat lite för det, att man skulle behöva stå still länge och att det dessutom skulle vara rätt trångt. Men så var det inte. Man stod i stort sätt aldrig still utan smågick hela vägen till säkerhetskontrollen och sen vidare till biljettkassan där det inte var någon kö alls. Så det rullade på fantastiskt bra. Jag läste inte ens en enda sida i min braiga bok.

Anders är ganska nöjd att få gå in på området efter picknickköande i några timmar.

Som sagt, inte särskilt trångt när man köade mot säkerhetskontrollen. Och inget trängande heller, stannade man för att ta bild stannade de bakom och väntade tills man var klar istället för att gå om.

Väl inne på tennisområdet gick vi till bana 15 för att kolla in junioren Daniel Windahl mot britten Ashley. Vi hamnade precis ovanför Daniels föräldrar så vi pratade lite med dem innan matchen började. Och en bit in i matchen kom Anders Järryd och satte sig framför oss. Det tyckte vi var lite coolt. Daniel vann sen matchen så det blev en bra start på dagen. Tänk om han blir vår nästa stora stjärna och så var vi där och såg honom vinna sin första Wimbledonmatch någonsin.

Anders Järryd satte sig framför oss och vi kunde inte hålla oss
från att fota. Till höger i bild ser ni Daniels mamma.

Efter juniormatchen var det dags för den obligatoriska Pimmsen. Det måste man dricka på Wimbledon. Och med Pimmsen i handen gick vi sen till bana 7 för att kolla in Robert Lindstedt som spelade dubbelmatch. När vi stått och tittat på matchen en liten stund kom Jonas Björkman och ställde sig bakom oss och kollade. Så kläcker Anders efter ett tag ur sig "Jonas, får vi ta ett kort på dig?" och han svarade att det självklart gick bra. Snack om att jag blev paff. Men det var ju bara att lägga på stora leendet, och kunde man göra annat när Jonas Björkman stod och höll om en, haha. Bildbeviset ser ni överst som sagt. Jag tänkte sen att okej, nu ska vi låta honom vara, men då började han prata med oss. Så sen stod vi och pratade med honom resten av matchen. Riktigt trevlig var han, inte för att jag blev så förvånad över det för han har ju gett ett trevligt och sympatiskt intryck men det var roligt att det verkligen var så också. Det var lite roligt också för Robert Lindstedt hade kontakt med Björkman under matchen och pratade lite med honom någon gång så då kändes det nästan som att man var med i det hela. Vi stod ju precis bredvid planen dessutom så nära var men verkligen.

Här är en rolig Pimmsman. Han var väldigt glad även om
det inte riktigt syns på bilden. Pimmsen hälldes upp från tappar.

Robert Lindstedt servar. Så häftig känsla att stå så nära och
dessutom med Jonas Björkman bredvid.

Jag tänkte att jag skulle fråga Björkman om inte han ska vara med i Mästarnas Mästare snart, men så plötsligt blev jag osäker på om han varit med tidigare. Så jag vågade inte. Det hade ju varit roligt att få lite inside annars på om han fått frågan och hur han resonerar.

Efter Lindstedts match kollade vi runt lite på olika banor men gick sen och satte oss på bana 18 där det var damsingel. En riktigt rolig match och vi hade lite svårt att bestämma oss för vem vi skulle heja på. Men det gick bra ändå.

Det var rätt mycket folk som gick fram och tillbaka mellan banorna
kan man se precis till vänster om banan vi satt vid.

Här är bild från damsingeln på bana 18 där Stephens van mot Puig.

Ett bevis på att Anders verkligen var där och tittade.

Efter damsingeln blev det herrdubbel i nästan ett set innan vi istället gick och tittade på den svenska junioren Elias Ymer som jag läst en hel del om i svenska tidningar. Han ska vara en av de största talanger Sverige någonsin haft och hans pappa gav upp allt för att hans son skulle få spela tennis. Det blev en mycket spännande match men tyvärr så förlorade Elias mot en dryg tysk.

Herrdubbel mellan Dodig/Melo och Tecau/Mirnyi.

Elias Ymer i full aktion.

Det var inte ett dugg jobbigt att titta på Elias match då det var spännande, bra tennis och
vi satt rätt i solen. MEN, när det kom in en hel skolklass på 8 år som skulle äta middag/matsäck
bakom oss och som pratade väldigt mycket och högt och inte var ett dugg
intresserade av tennisen blev det lite jobbigt.

När Elias match var över gick vi till kullen framför storbildskärmen men där var det rejält packat med folk.

Rätt majigt att sitta i solen och se på tennis på storbild om man inte har biljett in till centre courten.

Vi gick och tittade på kön till var man kunde köpa resale-biljetter till centre courten och court 1, men kön var galet lång så vi bestämde oss för att gå och köpa ett glas champagne och jordgubbar istället och sätta oss framför storbilden. Förutom Pimms måste man nämligen också dricka champagne och äta jordgubbar när man är på Wimbledon så det var vi ju tvungna att göra. Så när vi satt där på kullen så blev vi lite sugna på att köpa biljetter till court 1 för kön dit var betydligt kortare än till cente courten och det kostade bara 5 pund per biljett. Så Anders gick dit för att köpa, men kom tillbaka strax efter och sa att kön till centre courten nu inte var särskilt lång. Så vi bestämde oss för att köpa biljetter dit istället för 10 pund styck. Tror vi stod i kö i max tre minuter och sen hade vi biljetterna i handen. Lyckliga som små barn skuttade vi så iväg till centre courten för att se Djokovic mot Haas. Och vilka biljetter vi hade sen då. Vi satt precis i mitten inte särskilt högt upp. Lycka!

Vi satt verkligen grymt bra och lyckliga var vi.

Pimms och Wimbledon, bättre än så blir det nog inte.

Djokovic servar.

Anders är rätt lycklig över att vara på centre courten på Wimbledon 2013!

Här jublar Djokovic över segern mot Haas.

Bevis på att jag också var på centre courten.

Vätskepaus i tiebreak.

Tyvärr blev det bara tre set för Djokovic var lite för bra för Haas, men det blev lite spännande på slutet. En fantastiskt bra Wimbledondag var nu över och jag ler inombords varje gång jag tänker på att vi var där igår. Att det sen har varit en massa regnavbrott idag på tennisen gör ju inte saken sämre. Jag tror det kan bli fler besök på Wimbledon ett annat år.