Hotellstäderska, inget jobb för mig

I söndags, måndags och idag har jag jobbat i Sjömanskyrkan. Tidigare gånger när jag jobbat där har det varit att göra, men ändå så att man har kunnat göra det i ett behagligt tempo. Söndagen var så den också, men måndagen och tisdagen blev det jobba av. Sjömanskyrkan har ett gästhem med cirka 30 bäddar och de här dagarna så passade ett stor antal på att checka ut i måndags vilket innebär att vi måste bädda om och städa rummen. Skööönt, då blir det inte så mycket av den varan på tisdagen i alla fall, tänkte jag. Men se där hade jag fel, nästan lika många checkade ut även på tisdagen.

Jag har nu hittat ett nytt yrke som jag absolut inte vill ha, hotellstäderska. Finns det någonting tråkigare än att städa redan ganska rena rum?! Jag tycker om att gå och plocka undan grejer. Det ger mig en härlig känsla. Men att städa är inte min favoritsysselsättning, men det finns ändå någon sorts tillfredsställelse i att få skitiga grejer rena. Men att få redan ganska rena grejer ännu renare är dödstrist. Ont i ryggen får man också.

Så här såg det ut i ett av rummen när jag höll på. Kanske en av de tristaste bilderna jag lagt upp hittills.

Nu kan du tänka dig hur jag delvis låg och delvis satt på knä när jag
dammsög och svabbade för att komma åt  varje skrymsle under sängarna.

Det här var ett av de lättare rummen. De flesta rummen har våningssängar med en massa ribbor, och varje liten yta ska våttorkas, dvs en himlans många ribbor att torka av....

Nu har jag lärt mig att när man jobbar på Sjömanskyrkan ska man jobba kvällspasset för då slipper man städa rum. :-)
Men jag har bränt ett par kalorier i alla fall, så mycket som jag har sprungit upp och ner i trappor. Det kan behövas när man bor i det här alkoholvänliga landet. Jag kände av träningsvärken från Friskispasset igårkväll. Me like!

När jag kom hem ikväll var jag så himla trött. Tänkte att jag bara ska ta det hellugnt och kanske låna en svensk film från kyrkan. Men så kom Anders upp och frågade om jag ville hänga med på middag med ett gäng präster som också jobbar i utlandskyrkan runt om i Europa och som var här på möte idag. Egentligen var jag alldeles för trött och ville bara sitta i soffan, men kände plikten kalla, och Sonnys goda mat... Så jag lät Anders lukta på mig om jag luktade svett. Antingen har han dåligt luktsinne eller så blev jag inte så svettig som det kändes när jag städade idag.  Och sen var det bara att gå och slå på smilbanden.

Maten var väldigt väldigt god och middagen var trevlig med trevliga gäster, men jag förstår nu dem som inte spelat i vårt handbollslag men hängt med någon kompis som spelar i laget på vår lagfest. Man kan liksom inte tugget, fattar inte de interna skämten, vet inte vilka personer de pratar om och som alla känner. Man känner sig helt enkelt lite utanför och lite på fel plats. Men en bra erfarenhet, dock kanske inte något jag vill göra varje dag.