Det var allt lite jobbigt innan, men tänk så bra det blev

I lördags var det åter dags att göra en sådan där jobbig grej. Anders skulle viga ett par, en svensk tjej som skulle gifta sig med en skotte, och inför bröllopet träffades de några gånger. Och de fick en så bra kontakt att Anders och jag blev bjudna på deras bröllop.

Kvällen innan bröllopet hade jag inte ens en aning om vad de som gifte sig hette och dessutom skulle de flesta på bröllopet prata engelska och inte nog med det, de skulle prata skotska.
I min värld är ett bröllop väldigt privat och det kändes konstigt att jag skulle gå dit som inte ens träffat brudparet innan. Sen var det ju det här med klädsel. Vad var det för dresscode? Vi kollade inbjudan men där stod det ingenting. Jag frågade ett par av de äldre damerna här i kyrkan om man får ha svart på sig på ett bröllop i England. Ingen visste säkert. Jag har nämligen endast svarta finklänningar med mig här. Kvällen innan bröllopet kom jag dock på att jag har en klänning som har tre färger på framsidan men som har svarta ärmar och bakstycke. Det fick helt enkelt bli den.

När jag stod där på lördagen och fixade mig och satte på mig klänningen slog dock tanken mig om den kanske var för kort?! Den slutade ovanför knät. Herre, tänk om alla har långklänning och så kommer jag i en klänning som slutar ovanför knät. Men sen kom jag på att flera män säkert kommer ha kilt och de är ju inte så långa. Då kändes det lite bättre. Anders kom upp i lägenheten när det var ca 20 minuter kvar till vigseln och sa att det var rätt blandad klädsel på de som dykt upp i kyrkan.

Jag smög sen ner till kyrkan genom sidodörren och satte mig bredvid Sonny, som agerade vaktmästare för dagen. Han sa direkt "men du måste väl ha hatt som flera av de andra damerna, eller en fascinator". "Vad är en fascinator?", frågade jag. "En sån där grej man har i håret", svarade han och pekade på några av gästerna. "Men en sån har jag inte", svarade jag. "Vänta jag tror jag har en", sa Sonny och sprang iväg. Två minuter senare var han tillbaka med en svart fascinator. Så då var det bara att smita iväg och byta ut hårspännet jag hade och sätta dit fascinatorn istället.

Det här är min fascinator som jag hade i håret på bröllopet.

Det var ett trevligt bröllop och det kändes tryggt så länge jag satt där bak med Sonny. Men när bröllopet var över var det så dags att slänga mig ut i det okända. Det tar alltid lite tid innan Anders kommer ut från ett bröllop. Han ska prata med brudparet innan de går ut, sen byta om. Så vad skulle jag göra under tiden? Jag lyckades fördriva en del tid genom att prata med en tjej från min kör som sjungit på bröllopet innan jag tog steget ut och ställde mig vid de andra gästerna, som väntade på brudparet. Men jag stod lite lite bakom. Sen kom Anders efter ett tag och då kändes det lite lättare. Jisses, vad malplacé man kan känna sig vid sådana där tillfällen. Om någon skulle komma fram till mig och fråga hur jag kände brudparet, vad skulle jag då svara? "Jag känner dem inte alls. Tills igår kväll visste jag inte ens vad de hette". Nej det kändes inge bra. Som tur var frågade ingen.

Sen bar det av med gamla dubbeldäcksbussar till ett rätt fancy ställe. Man fick direkt ett glas champagne vilket kändes bra. För det vet väl alla att man blir betydligt bättre på engelska med lite bubbel i magen (huvudet). Så där stod vi i den fina salen och pratade med varandra. Men hur skulle vi få kontakt med andra? Det här var ju ett ypperligt tillfälle att prata engelska, även om det kändes väldigt läskigt. Men vi behövde inte fundera så länge för folk kom fram till oss.

Den fina salen där det bjöds på champagne.

Efter ett par glas champagne vad det dax för middagen. Kvällen hade så långt flutit på bra. Jag hade pratat med flera britter och det var både roligt och trevligt. Men nu insåg jag att jisses, det är säkert bordsplacering!!! Det hade jag inte ens tänk på. Med lite skräck i blicken gick jag fram till tavlan med bordsplaceringen. Jag stirrade med lite flackande blick över tavlan tills jag såg att Anders och jag skulle sitta bredvid varandra. Pjuuuu... Så skönt. Väl vid bordet visade det sig att alla utom två stycken var svenskar. De enda britterna var en skotsk kille som vi pratat med länge nere vid drinken samt en engelsk tjej som visade sig vara supertrevlig och rolig. Middagen blev kanontrevlig. Vi fick lära oss att vid brittiska bröllop har man inte så många tal, vilket man inte hade nu heller. Så det blev ingen segdragen middag vilket var väldigt skönt. Vi fick även veta att gravad lax på engelska heter "grävad läx".
Efter middagen var det dags för dans och då någon typ av Square Dance. Men trots att jag dansat lite Square Dance i mina dagar så fattade jag ingenting av vad vi skulle göra. Jag körde lite dosado hit och dit och hängde sen mest med strömmen. Det gick det med.

För att sammanfatta dagen/kvällen så kan man säga att den började med lite rädsla och slutade med glädje över att ha haft väldigt trevligt och fått prata en massa engelska. Ännu en gång hade jag vågat slänga mig ut i det okända och klarat av det.

Alla herrar fick varsin, för dagen, specialdesignad whiskey.
Tjejerna fick specialdesignade M&M.

Anders (ja lite suddig men det berodde mest på fotografen) stämde in i "Helan går".
För det vet väl alla att man får inte dricka snaps utan att sjunga.

Fina namnskyltar som var gjorda som hjärtan.

Här är våra roliga bordsvänner. Lindsey hade en fascinator ganska lik min.