Perfect match

Ikväll har jag varit och sjungit med kören på en reformationsgudstjänst i Finska kyrkan. Det var en gudstjänst för alla nordiska kyrkor.

Det första jag såg när jag kom in var ett bord med en fin duk på, och jag insåg att jag omedvetet valt precis rätt väska.

Var är väskan?

Efter gudstjänsten bjöds det på vin, kanelbullar och någon konstig finsk delikatess, som jag inte minns vad den hette, som var en pirog med gröt i som man skulle lägga mosat ägg på. Jag hoppade ägget men tog ett smakprov. Det var inte så gott. 

Det är inte ost i mitten utan gröt. Väldigt udda.

Jag hoppades på att kunna köpa på mig en del lakrits i Finska kyrkans lilla affär, men det var tomt på lakritshyllorna tyvärr. Så jag fick gå hem tomhänt, men hade i alla fall skakat hand med biskopen av Newcastle. 

Dags att sova

Nu har jag skrivit så många inlägg idag att det är dags att gå och sova. Jag får skriva om minisemestern i Cornwall en annan dag.
Sov så gott!

Lite bilder från jobbet i köket

Så här såg det ut när jag jobbade i cafét (köket) i kyrkan.

Det bakades kanelbullar. Mitt jobb var att pensla, hälla på pärlsocker och grädda dem.
Tycker jag klarade det svåra jobbet riktigt bra.

Men jag bakade även kakor. Midde hade gjort degen dagen innan, men sen tog jag över.
Tydligen var de ätbara, men jag kände mig lite skeptisk ska erkännas.

Siri var med på söndagen. Hon gjorde en kanongod "Ingrid-kaka" med bär i. Fick lite extra längtan till Aspö för det är där Ingrid har bjudit mig på den och där mamma brukar baka den.

I övrigt var det mycket fram- och bortplockande samt diskande som stod på schemat.

Lite för påkostat 1-årskalas?

Förra söndagen då jag jobbade i cafét i kyrkan (Ulrika Eleonora) så fick jag jobba på ett 1-årskalas. 40 vuxna och 20 barn var inbjudna. Det serverades champagne, öl, vin, massor av caterad mat, inhyrda "lekflickor" som tog hand om alla barn och en mycket opersonlig stämning. Helt sjukt. Jag hoppas att aldrig någon jag känner kommer ha ett sådant 1-årskalas. Den stackars lilla flickan som fyllde år hade ju inte ens en aning om vad som hände och att det var henne de firade.

Rätt mycket mat, och det här är bara hälften.

Ja Siri, rätt mycket alkohol är det.

Man ser inte så bra på bilden, men där framme står två tjejer som är inhyrda som lekledare. Det var Lejonkungentema så de hade med sig massor av gosedjur liknande karaktärer från Lejonkungen samt fler uppblåsbara djur. Det här är i början av kalaset. Så det är lugnet före stormen...

Marmeladen ovanpå eller under osten?

Jag säger helt klart under osten. Det är utan tvekan mest praktiskt. Marmeladen håller då fast osten och det blir inte kletigt. Att ha marmeladen på osten är kletigt och den glider lätt av osten. Men tydligen tycker inte alla som jag. Vi hade nämligen den här diskussionen för någon vecka sedan och efter omröstning vann att ha marmeladen på osten med en röst. Anders var en av de främsta förespråkarna för att man ska ha marmeladen ovanpå osten, även om jag inte tycker att varken han, eller någon av de andra som förordade det, hade någon vettig anledning till varför det var bra. Men var det bara ett spel för galleriet, för kolla hur han gjort sin macka när vi åt frukost i Brostol.

Han tror att han inte syns om han håller för ögonen. 

Jag tänker förklara omröstningen ogiltigförklarad.

Gissa fisken!

Har ätit min första fish'n'chips här i England och det blev i Torquay. Gissa vad det blev för fisk!

Det här med att fritera fisken förstår jag inte. Jag tog bort friteringen och åt bara fisken.

Kändisspottningen fortsätter

Det började min andra dag här i London då jag träffade Prins Daniel.

Vi har typ lika fåniga leenden, tihi!

Det fortsatte i onsdags med Sven-Bertil Taube.

Jag agerade fotograf den här gången. Midde var så tacksam att jag tillslut
nästan var tvungen att säga åt henne att sluta tacka.

Och det fortsatte igår då jag träffade Kenny Bräck. Kenny har jag dock ingen bild på, men jag kan bekräfta att han är väldigt liten och troligen väldigt rik.

Det är i Sjömanskyrkan kändisarna, och jag, hänger.

En enkel liten middag

I fredags frågade Anders vad jag ville ha till middag. Någonting med sallad svarade jag när jag tittade upp ur engelskaboken. Ok, kött och sallad blev då hans replik. Ja det funkar fint.

Tänk er nu en stekt köttbit med en vanlig sallad bredvid, i all sin enkelhet. Det var så jag tänkte. Men så blir det inte när Anders fixar mat. Så här ser hans kött och sallad ut.

Det var lika gott som det är fint.

Hotellstäderska, inget jobb för mig

I söndags, måndags och idag har jag jobbat i Sjömanskyrkan. Tidigare gånger när jag jobbat där har det varit att göra, men ändå så att man har kunnat göra det i ett behagligt tempo. Söndagen var så den också, men måndagen och tisdagen blev det jobba av. Sjömanskyrkan har ett gästhem med cirka 30 bäddar och de här dagarna så passade ett stor antal på att checka ut i måndags vilket innebär att vi måste bädda om och städa rummen. Skööönt, då blir det inte så mycket av den varan på tisdagen i alla fall, tänkte jag. Men se där hade jag fel, nästan lika många checkade ut även på tisdagen.

Jag har nu hittat ett nytt yrke som jag absolut inte vill ha, hotellstäderska. Finns det någonting tråkigare än att städa redan ganska rena rum?! Jag tycker om att gå och plocka undan grejer. Det ger mig en härlig känsla. Men att städa är inte min favoritsysselsättning, men det finns ändå någon sorts tillfredsställelse i att få skitiga grejer rena. Men att få redan ganska rena grejer ännu renare är dödstrist. Ont i ryggen får man också.

Så här såg det ut i ett av rummen när jag höll på. Kanske en av de tristaste bilderna jag lagt upp hittills.

Nu kan du tänka dig hur jag delvis låg och delvis satt på knä när jag
dammsög och svabbade för att komma åt  varje skrymsle under sängarna.

Det här var ett av de lättare rummen. De flesta rummen har våningssängar med en massa ribbor, och varje liten yta ska våttorkas, dvs en himlans många ribbor att torka av....

Nu har jag lärt mig att när man jobbar på Sjömanskyrkan ska man jobba kvällspasset för då slipper man städa rum. :-)
Men jag har bränt ett par kalorier i alla fall, så mycket som jag har sprungit upp och ner i trappor. Det kan behövas när man bor i det här alkoholvänliga landet. Jag kände av träningsvärken från Friskispasset igårkväll. Me like!

När jag kom hem ikväll var jag så himla trött. Tänkte att jag bara ska ta det hellugnt och kanske låna en svensk film från kyrkan. Men så kom Anders upp och frågade om jag ville hänga med på middag med ett gäng präster som också jobbar i utlandskyrkan runt om i Europa och som var här på möte idag. Egentligen var jag alldeles för trött och ville bara sitta i soffan, men kände plikten kalla, och Sonnys goda mat... Så jag lät Anders lukta på mig om jag luktade svett. Antingen har han dåligt luktsinne eller så blev jag inte så svettig som det kändes när jag städade idag.  Och sen var det bara att gå och slå på smilbanden.

Maten var väldigt väldigt god och middagen var trevlig med trevliga gäster, men jag förstår nu dem som inte spelat i vårt handbollslag men hängt med någon kompis som spelar i laget på vår lagfest. Man kan liksom inte tugget, fattar inte de interna skämten, vet inte vilka personer de pratar om och som alla känner. Man känner sig helt enkelt lite utanför och lite på fel plats. Men en bra erfarenhet, dock kanske inte något jag vill göra varje dag.

Jobb, jobb, jobb...

Som jag skrev i förra inlägget har de senaste två veckorna varit fyllda till bredden. Och det var inte långt ifrån att börja rinna över. Men snart blir det lugnare och just nu ser jag verkligen fram emot det. Men jag gissar att jag ganska snart kommer vilja att det blir lite mer att göra igen. Aldrig är jag nöjd... Det är faktiskt en av mina absolut sämsta sidor, att jag aldrig är nöjd. Men det kan ibland vara en väldigt bra egenskap också för det driver mig hela tiden att försöka göra bättre.

Jag vet inte om jag skrivit det, men jag fick i uppdrag att på timbasis gå in och göra Svenska kyrkan i Londons "Kyrkobladet", som är magasinliknande i A5 på 66 sidor som kommer ut fyra gånger per år och skickas till alla församlingens medlemmar och svenskrelaterade företag i England. Den går ut i 10 000 ex. Jag blev verkligen superglad över att få uppdraget då jag tycker det är superkul att skriva, redigera och göra layout. Det var som att göra matchprogrammet till Hammarbys damhandboll, som jag gjorde för några år sedan, men typ 100 ggr mer att göra och ha koll på. Det var kort om tid till deadline så jag fick jobba på rejält för att hinna. Till råga på allt fick jag hoppa in och jobba i cafét här i kyrkan lördag-söndag och sen skulle Anders och jag på en minisemester till Cornwall måndag-onsdag. Jag återkommer mer till det i ett annat inlägg. Men efter att ha jobbat till kl 1 lördagsnatten och till kl 2:30 onsdagsnatten så blev allt tillslut klart och det gick till tryck idag. Såååå himla skönt.

Igår kom provtrycket från tryckeriet. När vi gjort Spelnytt på Svenska Spel har vi fått ett provtryck i originalstorlek, men här är de lite större....

Det är min fot ni ser där i grått till vänster.
Själva Kyrkobladet ska vara i A5 när det är klart.

Jag längtar lite tills Kyrkobladet kommer ut för jag känner på mig att jag kommer vara ganska stolt faktiskt. Jag har bland annat gjort tre intervjuer och skrivit tre artiklar (förutom allt annat jag skrivit, korrat, bildfixat, layoutat, designat) som jag hoppas kommer uppskattas. Den ena är inte så himla spännande för den handlar om fasadrenoveringen, men de andra två hoppas jag folk kommer gilla. Den ena handlar om Söndagsskolan och den andra om 96-åriga Siv-Inger som jag var hemma hos för ett par veckor sedan. Kyrkobladet återkommer jag till när det är tryckt och klart och jag har det i min hand. Det blir en fin erfarenhet att skriva till i CV:t. Trist bara att det endast kommer ut fyra gånger per år. Jag är ju redan sugen att göra nästa nummer. En sak som är säker är i alla fall att jag då kommer börja tidigare än den här gången. Den stressen jag känt och paniken över när tekniken började strula vill jag inte uppleva igen.

Vacker morgon

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Det har varit väldigt mycket att göra senaste två veckorna, men jag återkommer kring det senare. I dag är det plugg som gäller hela dagen. Men solen lös från en klarblå himmel när jag gick upp i morse så jag var bara tvungen att ta en promenad i Regents Park. Våren är verkligen vacker med all sin grönska och blommor, men frågan är om ändå inte hösten är lite finare med alla sina färger. En solig höstdag slår det mesta. Här är några bilder från min promenad.

Det här var det första som mötte mig i Regents Park.

Jag älskar att sparka höstlöv. Men det var svårt att få på bild.

Ganska likt Central Park, eller hur!?

Nu blir det näsan i engelskaboken resten av dagen. Inte sugen alls...

Vilken vändning

I kväll visade vi Tyskland-Sverige på storbild i Svenska salen och det kom rätt mycket folk. Stämningen var lite nedstämd i halvtid och ett tiotal gav upp och gick hem. Undra om de ångrar sig nu. Vilken galen vändning vi fick se. Fattar inte var den kom ifrån. Sverige var ju totalt utspelade. Men sen så bara exploderade det. Vid 4-3 målet blev det ett rejält jubel i Svenska salen, men det var ändå ingenting mot när Elm tryckte in 4-4. Alla hoppade, skrek och klappade. Anders skrek nog mest och högst av alla, men jag kan ha kommit på en god andraplats. Det är riktigt roligt att se sport tillsammans med andra. Och det bästa är att det nog inte var sista gången heller.

Nu kan man gå och sova med ett leende på läpparna och ägna morgondagen, precis som idag, till Kyrkobladet. Det är roligt det.

Och ja just det, jag var på det det där så kallade bordellmassagestället idag. Var lite nervig innan. Tänk om de skulle kidnappa mig och sälja mig som hora.... Anders var nog också smått tveksam för han följde med mig dit iklädd prästskjorta för att visa upp sig. Men det första tjejen sa när jag kom in var "So you work in the Swedish Church?", "Yes!" sa jag snabbt och med eftertryck. Och sen kändes det rätt safe. Vi snackade lite och sen efter liiiite för lång väntan fick jag gå ner i källaren där behandlingsrummet var. Jag kollade mig ordentligt omkring för att se om det kunde vara en bordell, men det såg verkligen inte så ut. Så jag tror att det bara var ont förtal eller så menade Camilla ett annat ställe. Hur som är jag nu massera, men hon var rätt dålig så det gav ingenting. Men men, då har jag testat det och behöver inte gå dit igen. Nästa gång blir det thaimassage, men måste spara ihop lite pengar först. 

Nästan som hemma

Den här kvällen blev nästan som en vanlig kväll hemma i Sverige. Jag körde nämligen först ett Friskis&Svettispass. Varje måndag och onsdag är det nämligen Friskis här i kyrkans lokaler. Sen efter det åt jag fil och rågmacka, precis som jag ofta gjorde hemma efter jag tränat på Friskis.
Vi passade nämligen på att handlade i Gerrards Cross innan vi åkte hem, det är billigare där än här där vi bor, och jag hittade där en typ av yoghurt som smakar som vanlig svensk fil. Dessutom hittade jag ett rågbröd. Så lyckan var gjord.

En bra dag är nu till ända. I morgon blir det jobb med Kyrkobladet. Men kl 17 är det dags för en timmes massage. Det ser jag fram emot. Men, när jag berättade för Camilla var jag ska på massage var hennes första kommentar "Ska du på bordellstället?!" Ja så vi får väl se vad det är jag ska på egentligen.

Siv-Inger, vilken kvinna

Idag har jag varit på hembesök hela dagen. Camilla och jag åkte hem till Siv-Inger 96 år som bor i Gerrads Cross. Det ligger några mil väster om London.
Vi åkte dit för att besöka henne och hålla henne lite sällskap, plus att jag skulle intervjua henne om hennes liv till Kyrkobladet. Jag har nämligen fått i uppgift att göra Kyrkobladet som går ut 4 gånger per år till församlingens alla medlemmar. Det är en jätterolig uppgift och det är alltid lika kul att få skriva.

Det var så himla härligt att få höra Siv-Ingers livshistoria. Hon levde här redan under andra världskriget och det var väldigt fascinerande att höra hur man levde då och hur man tänkte. Hon bodde även otroligt fint och det var kul att få komma ut lite på den engelska landsbygden och se hur det såg ut där. Men det var lite sorgligt att åka ifrån Siv-Inger. Hon frågade flera gånger när vi kommer tillbaka för att göra henne sällskap. Hon sa hur mycket hon uppskattade att få ha någon att prata med, hur mycket roligare det blev då. Annars sitter hon helt ensam på övervåningen i sitt hus för hon kan inte gå ner för trappan. Som tur var hade hon hemtjänst tre gånger om dagen så lite sällskap får hon i all fall. Men jag tror att jag får ta och åka och hälsa på henne igen. Jag saknar henne lite redan faktiskt.

Det var allt lite jobbigt innan, men tänk så bra det blev

I lördags var det åter dags att göra en sådan där jobbig grej. Anders skulle viga ett par, en svensk tjej som skulle gifta sig med en skotte, och inför bröllopet träffades de några gånger. Och de fick en så bra kontakt att Anders och jag blev bjudna på deras bröllop.

Kvällen innan bröllopet hade jag inte ens en aning om vad de som gifte sig hette och dessutom skulle de flesta på bröllopet prata engelska och inte nog med det, de skulle prata skotska.
I min värld är ett bröllop väldigt privat och det kändes konstigt att jag skulle gå dit som inte ens träffat brudparet innan. Sen var det ju det här med klädsel. Vad var det för dresscode? Vi kollade inbjudan men där stod det ingenting. Jag frågade ett par av de äldre damerna här i kyrkan om man får ha svart på sig på ett bröllop i England. Ingen visste säkert. Jag har nämligen endast svarta finklänningar med mig här. Kvällen innan bröllopet kom jag dock på att jag har en klänning som har tre färger på framsidan men som har svarta ärmar och bakstycke. Det fick helt enkelt bli den.

När jag stod där på lördagen och fixade mig och satte på mig klänningen slog dock tanken mig om den kanske var för kort?! Den slutade ovanför knät. Herre, tänk om alla har långklänning och så kommer jag i en klänning som slutar ovanför knät. Men sen kom jag på att flera män säkert kommer ha kilt och de är ju inte så långa. Då kändes det lite bättre. Anders kom upp i lägenheten när det var ca 20 minuter kvar till vigseln och sa att det var rätt blandad klädsel på de som dykt upp i kyrkan.

Jag smög sen ner till kyrkan genom sidodörren och satte mig bredvid Sonny, som agerade vaktmästare för dagen. Han sa direkt "men du måste väl ha hatt som flera av de andra damerna, eller en fascinator". "Vad är en fascinator?", frågade jag. "En sån där grej man har i håret", svarade han och pekade på några av gästerna. "Men en sån har jag inte", svarade jag. "Vänta jag tror jag har en", sa Sonny och sprang iväg. Två minuter senare var han tillbaka med en svart fascinator. Så då var det bara att smita iväg och byta ut hårspännet jag hade och sätta dit fascinatorn istället.

Det här är min fascinator som jag hade i håret på bröllopet.

Det var ett trevligt bröllop och det kändes tryggt så länge jag satt där bak med Sonny. Men när bröllopet var över var det så dags att slänga mig ut i det okända. Det tar alltid lite tid innan Anders kommer ut från ett bröllop. Han ska prata med brudparet innan de går ut, sen byta om. Så vad skulle jag göra under tiden? Jag lyckades fördriva en del tid genom att prata med en tjej från min kör som sjungit på bröllopet innan jag tog steget ut och ställde mig vid de andra gästerna, som väntade på brudparet. Men jag stod lite lite bakom. Sen kom Anders efter ett tag och då kändes det lite lättare. Jisses, vad malplacé man kan känna sig vid sådana där tillfällen. Om någon skulle komma fram till mig och fråga hur jag kände brudparet, vad skulle jag då svara? "Jag känner dem inte alls. Tills igår kväll visste jag inte ens vad de hette". Nej det kändes inge bra. Som tur var frågade ingen.

Sen bar det av med gamla dubbeldäcksbussar till ett rätt fancy ställe. Man fick direkt ett glas champagne vilket kändes bra. För det vet väl alla att man blir betydligt bättre på engelska med lite bubbel i magen (huvudet). Så där stod vi i den fina salen och pratade med varandra. Men hur skulle vi få kontakt med andra? Det här var ju ett ypperligt tillfälle att prata engelska, även om det kändes väldigt läskigt. Men vi behövde inte fundera så länge för folk kom fram till oss.

Den fina salen där det bjöds på champagne.

Efter ett par glas champagne vad det dax för middagen. Kvällen hade så långt flutit på bra. Jag hade pratat med flera britter och det var både roligt och trevligt. Men nu insåg jag att jisses, det är säkert bordsplacering!!! Det hade jag inte ens tänk på. Med lite skräck i blicken gick jag fram till tavlan med bordsplaceringen. Jag stirrade med lite flackande blick över tavlan tills jag såg att Anders och jag skulle sitta bredvid varandra. Pjuuuu... Så skönt. Väl vid bordet visade det sig att alla utom två stycken var svenskar. De enda britterna var en skotsk kille som vi pratat med länge nere vid drinken samt en engelsk tjej som visade sig vara supertrevlig och rolig. Middagen blev kanontrevlig. Vi fick lära oss att vid brittiska bröllop har man inte så många tal, vilket man inte hade nu heller. Så det blev ingen segdragen middag vilket var väldigt skönt. Vi fick även veta att gravad lax på engelska heter "grävad läx".
Efter middagen var det dags för dans och då någon typ av Square Dance. Men trots att jag dansat lite Square Dance i mina dagar så fattade jag ingenting av vad vi skulle göra. Jag körde lite dosado hit och dit och hängde sen mest med strömmen. Det gick det med.

För att sammanfatta dagen/kvällen så kan man säga att den började med lite rädsla och slutade med glädje över att ha haft väldigt trevligt och fått prata en massa engelska. Ännu en gång hade jag vågat slänga mig ut i det okända och klarat av det.

Alla herrar fick varsin, för dagen, specialdesignad whiskey.
Tjejerna fick specialdesignade M&M.

Anders (ja lite suddig men det berodde mest på fotografen) stämde in i "Helan går".
För det vet väl alla att man får inte dricka snaps utan att sjunga.

Fina namnskyltar som var gjorda som hjärtan.

Här är våra roliga bordsvänner. Lindsey hade en fascinator ganska lik min.

Nytt publikrekord

Anders är laddad för spännande (?) match.

I fredags var vi på Wembley för VM-kval i fotboll.  På Fotbolls-EM var det 70 000 på arenan. Under friidrotten på Paralympics var det 80 000. Nu skulle det bli nytt publikrekord för mig. Arenan var slutsåld inför matchen England-San Marino, vilket innebär 90 000 åskådare. Nu kom inte alla utan det blev 84 600. Men ändå nytt rekord. Det var riktigt roligt att se och få gå på Wembley. Det var dock inte lika roligt när alla 84 600 skulle åka hem från samma tunnelbanestation. Stationen ligger typ 5 minuter bort från Wembley, men det tog oss 50 minuter från att vi lämnade våra platser på arenan till dess att vi var på tubstationen. Poliser spärrade av för att det inte skulle bli för mycket folk på perrongen. Så man fick snällt stå still och vänta vid ett flertal tillfällen. Det var liksom som slussar.
Jag gillar inte trånga folksamlingar så jag tyckte det var lite jobbigt faktiskt. Men sen lyckades vi få sittplats på tuben så då kändes det bättre.

Det var inte tillstymmelse till bråk, San Marino hade nog inga fans alls på plats, men jag undrar hur de gör vid en högriskmatch. Låter de engelska och tyska fans stå tillsammans och trängas? Jag är skeptisk till att det är en bra taktik. Jag undrar verkligen hur de tänkte när det endast finns ett sätt att ta sig från arenan. Om jag hade fått vara med och bestämma hade jag satt in bussar efter matchen som gick till kanske 4-5 olika destinationer för att slussa iväg folk åt olika håll. Ja, men nu fick jag inte med och bestämmer tyvärr och det lär bli likadant vid nästa match. Och då ska sägas att en stor del av publiken började gå hem tidigare från matchen. Så vad händer om alla 90 000 går samtidigt? Jag tror inte jag vill vara med och testa.

Snyggt tifo innan matchstart.

Häftigt hur bra man ser på en så stor arena som Wembley.

Hur var då matchen? Nja, inte den bästa jag sett. Anders och jag satt och funderade på om ett allsvenskt lag skulle kunna slå San Marino. Då förstår ni kanske kvalitén. Tillslut började den engelska publiken att jubla om San Marinospelarna gjorde någonting extra bra. De hade t.ex. endast ett skott mot mål och det gick utanför. England vann med 5-0, och jag vann 30 minuters vadmassage för Anders och jag slog vad (hehe) om vad det skulle bli för resultat. Anders tippade 6-0 så det var allt lite nervöst sista minuterna. Men jag vann och ser fram emot massagen.

Och för alla er som hävdade att Danny Welbecks mål mot Sverige i EM endast var tur, kolla in Englands 2-0 mål mot San Marino.

Dricka vin kl 9 på morgonen

Idag fick jag gå upp tidigare än vanligt. Det var nämligen dags för mitt lite annorlunda extrajobb som intervjuoffer kring viner.

När jag kom dit fick jag veta att det var ett företag som skulle ta fram ett alkoholfritt rödvin. Kameran sattes på och jag fick en mic fastsatt på tröjan. Sen kom det en massa "svåra" frågor om känslor, smaker, lukter, hörsel- och synintryck som jag har i samband med vindrickande. Hur beskriver man till exempel känslan av när man får in vinet i munnen? Ja, jag fick sitta där och fnula och filosofera kring hur känslan är när jag dricker vin, hur det ser ut om kring mig, vad jag har för tankar, hur det luktar, hur det smakar etc... Men det gick nog bra. Sen fick jag prova tre olika rödviner för att se hur bra de stämde in på den stämningen jag hade byggt upp kring hur det ska vara när jag dricker rödvin. Två av vinerna smakade blask, men det tredje var riktigt bra.
Efter det fick jag fylla i ett kort formulär. 28 minuter tog allt sammanlagt och för det fick jag 30 pund. Lättförtjänta pengar måste jag säga.

Sen när jag kom hem mejlade jag en tjej som satt upp ett anslag om att de behöver barnvaktshjälp åt sin 6-månaders bebis. Får se om det blir nåt med det. Alla pengar jag kan få in är bra.

Fint väder idag igen

Efter att ha pluggat i ett par timmar på förmiddagen gav jag mig ut i solen. Det hade börjar mulna på lite med jag gick och köpte mig en sallad och gick till Regents Park. Gick en liten bit och satte mig sedan och åt min lunch.

Det här var min lunchutsikt idag. Inte helt fel.

Sedan promenerade jag igenom större delen av parken och bort till Primrose Hill. Det var riktigt vackert hela vägen. En del av parken är ett sportfält och där tränade man bland annat rugby. Jag stannade till lite och tittade på träningen. Det var roligt att se hur de tränade.

Hösten börjar så sakteliga komma till London.

Utsikten från Primrose Hill. Man ser ända bort till London Eye.

Ett riktigt vackert höstträd.

Det här är en rejäl gräsklippare. Den har åtta handjagare som hänger där bak efter traktorn.

Tyckte bara det var en fin vy med solen som strålade in bakom bänken.

En av de fantastiska växtdekorationerna som finns i parken.

Dekorationerna fortsätter.

Trots höstens intåg blommar fortfarande en hel del vackra blommor.

Som ni ser mamma och pappa så har ni en hel del kvar att utforska i Regents Park så ni måste helt enkelt komma tillbaka.

Det blev en två timmar lång promenad som avslutades med ett besök på biblioteket för att se om det bjöds på någonting intressant där. Har fått tips om att de har gratis kurser och föreläsningar där. Men jag hittade ingenting.

Sista dagen gick i kändisarnas tecken

Så var det så dags för sista dagen tillsammans med mamma, pappa och mormor. Jag började redan känna av känslan att de snart skulle åka hem. Så jag hade en liten olustkänsla i kroppen hela dagen. Det regnade för första dagen sedan familjen kom, vilket det alltid gör här på måndagar, och Anders hade åkt till Sverige för ett jobbmöte så vi var ensamma. Pappa och jag gick och handlade lite medan mamma och mormor gick ner i cafét för att fika och läsa skvallertidningar. Pappa och jag anslöt sedan och fikade. Sedan bar det av mot Madame Tussaud. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Alla som jag pratat med som har varit där har sagt att det är väldigt bra, men jag visst ändå inte vad det var som skulle kunna vara så bra.
Men, bra var det. Det var väldigt roligt att gå runt där bland alla kändisar och få se dem i originalstorlek. Vissa av vaxdockorna var helt galet bra gjorda. Det såg ut som att de skulle blinka eller börja tala när som helst. Här får ni se ett urval av alla bilder jag tog där.

Pappa med Sean. Trodde inte han var så stor som han var.

Fint par!!

Morgan verkar vara rätt ointresserad av mig.

Inte varje dag man får se ner på Miss Moneypenny.

Och det är inte varje dag man får hålla armkrok med James Bond.

Undra vad pappa och John pratar om.

Mormor passade på att fika med Audrey Hepburn.

Det är tydligen så där man ska göra med högerfingret.

Pappa försöker knocka Muhammed Ali. Han stod kvar.

Mamma och pappa fick vara med Jessica Ennis på ärevarvet efter OS-guldet.

Pappa har ju övat på Bolt-gesten så den kunde han.

Mamma med sin favvotränare.

Mormor och Pelé i samtal om VM -58.

Det blev väldigt rött tillsammans med Michael Jackson.

Mormor och mamma hänger med Beatles.

Pappa och Elvis spelar en truddilutt för Ronnie.

Ännu ett fint par!

Inte visste jag att Nelson Mandela var sååå stor.

Pappa hytter med näven åt Hitler. Det kan han gott ha.

Efter Madame Tussaud gick vi och drack gått på puben the Globe. Jag tog en ginger bear och den föll mamma i smaken. Så hon och jag delade lika på hennes Pimms och min ginger bear. Sedan gick vi vidare till en libanesisk restaurang. Tror de övriga var lite skeptiska i början, men sen när maten kom in och de började äta så ändrade de sig. Alla verkade tycka att det var riktigt gott. Dessutom var det inte så mycket folk på restaurangen så det gick bra att prata med varandra, plus att de visade fotboll så vi hade att göra.

Vi gick sedan hem till lägenheten och tittade på tv och drack te. Usch, nu kände jag verkligen att det var nära tills de skulle åka hem. När de gått ner till sig kom tårarna och jag var tvungen att gå ner till dem och ge dem varsin lång kram igen.

Så var det trevliga besöket och alla roliga aktiviteter över för den här gången. Jag hoppas ni kommer tillbaka snart igen. Stort tack för er generositet!

Mamma, pappa och mormor åker iväg med tåget mot Heathrow.