Kände mig som farmor

I morse kände jag mig som farmor. Min farmor var den mest fiffiga personen jag träffat. Hon lyckades hitta på kluriga lösningar på problem med det lilla hon hade. Det är en egenskap jag ärvt lite av henne och det är jag väldigt glad över. 

I morse skulle jag för första gången sedan jag började plugga i höstas ha en chatlektion. I normala fall har man deadlines att jobba mot, men arbetet får man utföra när man vill. Men nu var det dags för grupparbete via en chat vilket innebar att man var tvungen att vara med vid en viss tidpunkt. Det var dessutom jag som hade valt tidpunken. Så klockan 9 i morse var det dags. Men i går kväll la internet av helt och fullt i hela huset. Inte ens en uns mottagning fanns. Så vad skulle jag göra nu? Jag var ju beroende av uppkopplingen för att kunna vara med på grupparbetet. Var man inte med skulle man bli underkänd på uppgiften. När jag la mig i går hoppades jag innerligt att internet skulle vara up and running när jag vaknade. Men så var det så klart inte. Lagen om allts jävlighet hade slagit till igen. Så då tänkte jag att jag får väl ta och packa med mig datorn och gå till Starbucks och hoppas på att jag får till uppkopplingen där. 

På väg dit gick jag förbi Harcourt, dvs svenskpuben som ligger tvärs över gatan. Jag kom då att tänka på att där brukar jag kunna logga in på min telefon via deras wifi. Men så klart var ju puben stängd så här tidigt på dagen. Men kanske att det kunde vara så att det var så bra sändning att jag kunde sitta utanför och lyckas koppla in datorn på wifi:t. Det var ju helt klart värt ett försök. Och visst funkade det. Så där satt jag på en bänk utanför en pub klockan 9 på morgonen och hade lektion. Folk som gick förbi kollade väldigt konstigt på mig. Jag var ganska frusen när jag väl var klar en dryg timme senare. Men jag kände mig nöjd med att ha löst problemet och klarat av skoluppgiften.

Det kändes lite udda att sitta utanför en pub en tidig morgon i kylan och ha lektion.

Anders kallade mig för "wifi-pundare".